torsdag, februari 16th, 2012

Boksläpp

Igår firade vi att bloggboken nu också finns att läsa som ”pappersbok”
Gå in under fliken ”bokrelese/boksläpp” (ovan) så får du veta hur det gick till!

tisdag, december 21st, 2010

Kapitel 29, Den mystiska skepnaden

Josefine och Jespers morbror Kalle, skulle som vanligt hämta Piteå- tidningen en tidig sommarmorgon. Då träffade han sin granne. Grannen berättade att hans hund hade försvunnit.
”En gammal vän som heter Per skulle ta hand om min hund denna soliga helg för att jag bara ville ta det lugnt. Han skulle komma tillbaka med Jack i förrgår men han har inte kommit ännu”, sa grannen förtvivlat.

”Oj”, sa Kalle. ”Jag ringer om jag ser din hund.”

Sen gick han in igen. Han bytte som vanligt om till sin gröna slitna kavaj, slips och nystrukna svarta jeans. Kalle tog sen bilen till Långnäs ut till sin sommarstuga. Han hade lovat Jesper, Josefine och några av deras kusiner att dom skulle få tälta där.

*                *               *

Josefine och Jesper var redan där. De hade fått skjuts av sin mormor. Lite senare kom kusinerna Christian och Henny.

När alla var på plats skulle de fiska. Alla tog på sig sina flytvästar och fattade tag i sina metspön. Den lilla röda roddbåten som stod vid strandkanten rymde alla fem. De fick bara två fiskar. En liten mört som de slängde tillbaka och en fet abborre som dom behöll.
De grillade och åt abborren till middag. Alla utom Jesper blev mätt. Efter maten gjorde de upp en eld och grillade marshmallows.
Sen skulle de sova. Christian hade packat ner serietidningar så att de skulle räcka till ett helt kvarter. Henny hade med sig godis och Nintendo DS.

*                *               *

Till slut hade barnen krupit in i sovsäckarna. I pojkarnas tält låg Jesper och Christian, de spelade kort. I tjejernas tält där Josefine och Henny skulle sova, turades de om att spela DS.
”Vi ska nog sova nu, klockan är över 12”, sa Henny och gäspade.
”Nej, jag vill då inte sova. Jag ska fortsätta spela! Om det är okej för dig förstås”, envisades Josefine.
”Okej då, för den här gången”, sa Henny.

Josefine spelade en kvart till. Sen var det dags att sova, det insåg till och med Josefine.

*                *               *

Klockan var mycket, det var nästan morgon. Men Josefine kunde fortfarande inte somna. Hon hörde plötsligt ett ylande, i nästa sekund såg hon en skepnad utanför tältet. Det liknade en hund. Josefine tog ett djupt andetag, hon var blöt i svett, även fast det var en kylig natt. Hon skakade och för första gången i sitt liv var hon riktigt skräckslagen.
Hon ruskade om Henny.

”Vakna, Henny, vakna. Det är något underligt utanför tältet”, viskade Josefine.
”Det är nog bara grabbarna som driver med oss”.
”Nej, kolla där”, Josefine pekade mot tältduken.
Men nu var det inget där.
”Jag lovar, det var något!” envisades hon.

”Kom, vi går och kollar” sa Henny. Hon verkade trött och sur, för att Josefine hade väckt henne.
Tjejerna kröp ut ur tältet i pyjamas. Josefine såg skepnaden springa in i skogen. Det här var på riktigt, det var något som inte stämde.

*                *               *

Flickorna sprang till Jesper och Christians tält. Dom låg och sov, Christian snarkade. Henny fnittrade till.
”Sluta, det är inte roligt”, sa Josefine lite irriterat.
Josefine och Henny kröp in i pojkarnas tält, väckte dem och berättade om hunden, skepnaden och ylandet.
”Det var inte roligt, skämta inte så där med oss”, sa Josefine.

Nedför Josefines kind trillade en liten tår, det var inte ofta Josefine grät. Sist hon grät var när hon skulle åka traktor med sin mamma.

”Va, vad säger ni. Sluta svamla, vi har inte gjort något”, sa Christian surt.
”Okej, men vi såg i alla fall något djurliknande, jag lovar”, sa Josefine.
Hon var ängslig, det såg man på henne.

*               *               *

Jesper, Josefine, Christian och Henny gick upp på kullen som ledde in i skogen. De skulle ta reda på vad som pågick. De gick ut på kalhygget men där var så dimmigt att dom inte såg något.

Plötsligt såg dom ett ljus och en äldre man som kom vandrande emot dem.
Jesper backade bakåt, men Josefine var förväntansfull och hennes rädsla hade förvandlats till rena rama nyfikenhet. Hon viskade till Jesper, ”Detta kommer att bli ett äventyr, nu går vi och frågar vem han är”.

Mannen hade kommit fram till dem.

”Vad gör du här egentligen?” undrade Josefine.
”Jag är jägare och heter Ludwig Nordqvist. Det jag undrar är, vad gör ni här egentligen?” frågade mannen.

”Alltså, ehm, jo..vi såg en skepnad och hörde ett ylande när vi skulle tälta intill kalhygget. Vår morbror har en sommarstuga här i närheten, han hade lovat oss att vi skulle få tälta här. Men när vi såg skepnaden så bestämde vi oss för att ta reda på vad det var.
”Okej, ni har alltså sett en skepnad och vill veta vad det är. Jag tror att jag känner till vad som pågår. Kom med mig.”

Ludwig började gå och gjorde ett tecken att de skulle följa med.

Skulle vi trots allt få ett slut på detta?

*                *               *

Mannen ledde in dom i skogen. Dom skymtade skuggan igen,

”Kom vi följer efter skuggan, utbrast Josefin. Där! Den är bakom busken.”

Jesper blev rädd.

”Det är bara en ekorre”, sa Ludwig.

Jesper upptäckte plötsligt en övergiven stuga. Dom fyra barnen gick in i den.

”HJÄLP!” skrek Josefine. Ett slemmigt spindelnät fastnade på hennes ansiktet. De började kittla av småkryp. Josefine sprang skrikande och viftande ut ur stugan. Hon tittade efter Ludwig men han syntes inte till. Josefine darrade. Barnen sprang för brinnande livet det snabbaste de kunde till morbror Kalle.

”Var har ni varit? Jag har varit jätteorolig. ”Jag har kollat i era tält men ni var inte där” sa Kalle, han lät upprörd.

”Förlåt, men snälla följ med oss,” bad Henny.

”Okej då”, sa Kalle.

*                *               *
Kalle öppnade sakta den gnisslade dörren till stugan. Där såg han Ludwig. Men eftersom han inte visste vem Ludwig var så blev han lite förskräckt. Men Ludwig presenterade sig snabbt och det märktes att dom litade på varandra.

”Jag tycker att vi allesammans går till polisstationen för att lösa detta.” sa Ludwig.

”Jag vet ingenting om det här men det verkar lite skumt så det låter bra”

*               *               *
Väl framme på polisstationen träffade de en kvinna som hette Sofia. Hon hade blont hår uppsatt i en knut på huvudet, klarblåa ögon och polisuniform.

Barnen och Ludwig turades om att berätta vad som hade hänt. Efter en dryg halvtimme suckade Ludwig och sa

”Ja, det var äventyret.” ”Jag hittade denna i stugan”, sa Ludwig och plockade upp en hårtuss från fickan.
Sofia skrattade och log.

Sedan sa hon,”Jag tror att ni har missförstått allt.”

Barnen, morbror Kalle och Ludwig fattade inte vad det var som var så roligt.

”I helgen har vi haft en undersökning om varför hundar har så bra luktsinne. Vi hade ingen hund som vi kunde testa men då hade min kollega Per en hund som vi kunde testa på. Hunden har ett speciellt halsband så vi kan se var han är. Jag tror att det kan vara den hunden ni sett i skogen”, berättade Sofia.

”Det låter ganska rimligt, min granne berättade nämligen att hans kompis Per skulle ta hand om hunden. Men inte kommit tillbaka med den”, sa morbror Kalle.
”Jag tror att vi fått en lösning på det hela”, sa Ludwig.
Sofia nickade instämmande.

* * *
Nästa dag skulle morbror Kalle som vanligt hämta Piteå-Tidningen tidigt på morgon. Han träffade då sin granne.
”Har du fått tillbaka Jack?” undrade Kalle.
”Jaa, det har jag. Jag vet inte hur många gånger jag ska tacka dig.” sa grannen.
”Ingen orsak, det är Josefine och Jesper du ska tacka!”

* *               *

Samtidigt hemma hos Jesper och Josefine:

”Skönt att detta äventyr var klart.” ”Nu är det bara att vänta på nästa”, fnittrade Josefine.
Jesper suckade ljudligt, men han var glad att det var över.

tisdag, december 14th, 2010

Kapitel 28, Jesper, Josefin och myrstacken

Jesper, Josefin och myrstacken

En solig dag gick Jespers och Josefins familj på utflykt. Dom gick till skogen, det var svalt där.

Medan deras föräldrar dukade fram fika gick Jesper och Josefin och lekte. Dom lekte kurragömma . Jesper började räkna till hundra, Josefin sprang, plötsligt såg hon en stor myrstack. Hon tänkte,
” Vad händer med myrorna om jag sparkar i myrstacken?”
”Jag provar och ser”, sa hon till sig själv.
I nästa sekund sparkade Josefin så hårt hon kunde i myrstacken. I myrstacken blev det katastrof . Alla myror sprang kors och tvärs för att rädda myräggen. I samma ögonblick hörde hon Jesper ropa ”Hundra, nu kommer jag!!”.
Josefin skyndade sig för att gömma sig bakom en stor sten. När Jesper hittade Josefin hörde de mamma ropa:
”Fikat är klart!”
Under fikastunden lyssnade Josefin inte så mycket på vad de andra pratade om hon tänkte bara på vad hon hade gjort med myrstacken. De hade pratat i skolan om att myrorna måste jobba hårt för att få ihop en stor myrstack. Fröken hade sagt att det är riktigt dumt att sparka eller slå i en myrstack och nu hade hon gjort det.  Oj vad dumt tänkte hon.

När de nästan hade fikat klart börja det att blåsa massor och stora mörka moln började täcka himlen. Snabbt fick de plocka ihop sina saker för att skynda sig till bilen.

På kvällen låg Josefin och tänkte på att hon sparkat sönder myrstacken, hur dum får man vara? Det tog länge innan hon somnade. Till slut föll hon i sömn och drömde att hon var pytteliten och då kom det flera jättestora myror som invaderat deras kvarter. Dom sparkade och trampade sönder grannarnas hus. Det såg ut som att värsta stormen dragit fram. Tillslut stod myrorna utanför deras hus. Josefin visste precis vem de var ute efter. Just när de skulle trampa sönder huset, vaknade hon. Josefin var alldeles svettig och uppjagad. Hon sprang över till Jespers rum och väckte honom.
”Vakna, vakna dom är efter mig!” skrek Josefin.
Jesper gäspade och såg nyvaken ut.
”Vad är det? Är det redan morgon?” sa Jesper.
”Det är fem tons myror här utanför och de tänker ta sönder vårt hus!” sa Josefin med uppjagad röst.
”Men lugna ner dig och berätta vad som har hänt” sa en mer vaken Jesper. Sen berättade Josefin att hon hade sparkat sönder en myrstack i skogen och att hon drömt en mardröm om myror. ”Vi säger det till mamma och pappa, vet jag” sa Jesper.
”Nej nej! de kommer att bli jätte arga” sa Josefin.
”Vad ska vi göra då?” sa Jesper lite irriterat.
”Jag tycker vi går till skogen och ser hur det ser ut nu i myrstacken” sa Josefin. De smyger till köket och fixar saft och två mackor var till matsäck.
”Behöver vi något mer?” frågade Jesper.
”Ficklampa och spade kommer vi att behöva” svarade Josefin. I garaget fann de vad de sökte och smög ut.

I skogen var det blött och kallt. Det var fortfarande mörkt ute. Jesper kände sig en smula rädd men han sa inget till Josefin. Det gick in i skogen.
”Jag tror att det var här borta” sa Josefin och gick med raska steg mot myrstacken.
”Är du säker att det var det här hållet” sa Jesper andfått.  Josefin lyssna inte så noga utan fortsatte bara gå.
”Kan vi inte stanna och fika jag är hungrig” sa Jesper.
”Vi kommer aldrig att hitta den om vi ska stanna hela tiden” suckade Josefin.
”Det känns som vi gått flera mil runt i en cirkel” sa Jesper. Plötsligt skrek Josefin
”Där är det, bakom stenen är myrstacken”.
Hon sprang allt vad hon kunde mot stenen.
”Äntligen!” ropade Jesper som fick lite energi att orka springa efter Josefin. När de kom fram till myrstacken var det bara några myror som syntes till.
”Var är alla myror?” sa Josefin förtvivlat.
”Det här ser väl inte så farligt ut” sa Jesper så uppmuntrande som han kunde.
”På skolan sa ju fröken att det tar hur lång tid som helst att bygga upp en myrstack” sa Josefin med gråten i rösten.
”Men ska vi försöka fixa lite” sa Jesper för att muntra upp Josefin. Jesper tog spaden och började försöka att samla ihop barr. Josefin var lite tveksam till att det skulle gå att göra något med myrstacken. Efter ett tag kände sig Josefin nöjd.
”Jag tycker att vi gjort det som går med myrstacken” sa Josefin. Jesper tittade på Josefin
”Tycker du att vi kan fika nu?” sa Jesper. Josefin nickade instämmande. De hittar en fin plats med mjuk mossa under en gran.
”Vad mysigt, det blir som en koja” sa Josefin glatt. Det hade slutat regna och solen började titta fram det var riktigt härligt.
”Vet du vad Jesper?” sa Josefin.
”Det känns mycket bättre nu när vi sett till myrstacken” sa Josefin. ”Mmm” sa Jesper som var helt inne i sin smörgås han hade ju varit hungrig länge.
”Hör du? Det låter som att det kommer någon” sa Jesper.
”JESPER och JOSEFIN” hördes ett rop. ”Det är pappa” ropade Josefin som skyndade sig fram från granen.
”Här är vi!” skrek Jesper och Josefin i kör. Av lycka springer de och möter varandra och kramar varandra.
”Vi har varit så oroliga när ni inte var i era sängar” sa en lycklig pappa. Nu ska vi skynda oss hem och äta frukost tillsammans. Vid frukost bordet berättade Josefin om myrstacken, mardrömmen och vad de gjorde i skogen så tidigt på morgonen. Josefin kände sig mycket nöjd med deras arbete i skogen. Men aldrig mer kommer hon att röra i en myrstack, det är ett fantastiskt arbete myrorna gör.

 

tisdag, december 14th, 2010

Kapitel 27, Spökhuset

Spökhuset

”… Ljudet återkom. Det lät som ett konstigt klagande, varvat med små dunk. Vad kunde det vara? Plötsligt fick han syn på något som lyste under sängen!!….”

Jesper och Josefin sitter som fastlimmade i soffan och lyssnar på Evelinas spökhistoria. Där sitter hon med sitt eldfärgade hår och lyckas verkligen fånga deras uppmärksamhet med sin spännande berättelse.

Plötsligt ringer telefonen. Josefin springer och svarar, det är deras kusin Anna som vill att dem ska komma hem till henne på Strömnäs. Anna är 11 år och hon har gyllenbrunt hår, Jesper och Josefin är ofta med henne. Hon är dotter till pappa Arnes bror. Josefin går och frågar sin mamma om hon och Jesper får fara och hon säger att det går bra så pappa Arne skjutsar dem till Anna. När dem kommit in och börjat spela på ett spel så ser dom en mystisk man gå förbi Annas hus. Jesper och Josefin har fortfarande kvar rädslan från Evelinas spökhistoria och tycker därför att mannen ser läskig ut. Han har   jättemörka ögon , svart jacka och svarta täckisar.  Josefin och Jesper frågar Anna om mannen är någon hon sett förut. Anna berättar att han gått förbi deras hus flera kvällar i rad nu.

”Det finns en skog där uppe som han brukar gå in i, ska vi följa efter honom”? frågar Anna.

*    *    *

Dom tar snabbt på sig ytterkläderna och springer efter mannen.

Det är mörkt och blåsigt ute så dem ser knappt mannen men med hjälp av den nykomna snön följer dem mannens fotspår till ett övergivet hus i skogen. Huset har murkna bräder, den röda färgen är sliten, inte en lampa är tänd. Dom går fram mot ett fönster då Josefin plötsligt skriker

”Hjälp!”

Josefin har fallit ner genom några murkna bräder.

”Här på sidan hänger en stege, jag tar ner den ”, säger Jesper.

Jesper och Anna går ner genom luckan som Josefin har ramlat ner i.

”Jag tror det här är källaren”, viskar Josefin och pekar på trappan som går upp till huset

De smyger upp för trappan och in i huset. De går in i ett rum och tittar runt men ser inte mannen. De går ner för trappan men hör steg närma sig.

”Mannen kommer!” viskar Josefin med en darrande röst.

Mannen måste ha hunnit ner medan de var i sovrummet. Dom vände r sig om och springer med tysta steg och in i det rum som ser ut att vara köket. Mitt på bordet ligger en blodig kniv och rädslan är nu större än någonsin.

Plötsligt hör dem att källardörren smälls igen. Jesper rycker tag i tjejernas armar och sliter dem in under ett bord då mannen kommer in i rummet. Han tänder inte lampan i taket utan går istället runt med en ficklampa. Han gräver i en låda precis som om han letar efter något. Det pågår i flera minuter men tillslut går mannen ner i källaren igen och barnen kan pusta ut lite.

*     *     *

”Nu drar vi” viskar Jesper

Barnen kryper fram och letar förtvivlat efter ytterdörren. Till slut hittar dem den och springer ut. Ute hittar dem en stor sten nära huset att gömma sig bakom för att hämta andan.  Anna snyftar och fäller en tår.

”Jag är rädd” säger hon med darrande röst.

”Jag tror att strömmen har gått i huset. Det är kanske därför han gick runt med en ficklampa” viskar Jesper som fortfarande är andfådd.

Dom springer snabbt hem till Anna och berättar för hennes föräldrar var dem har varit och vad dem sett och varit med om. När de  berättat färdigt säger Annas mamma:

”Det där huset har varit övergivet så länge. Kan någon bo där? Det kan inte vara bra i så fall. Vi måste gå dit och se hur den mannen mår.”

*    *    *

Dom klär på sig ytter kläderna och går ut. De kommer fram till att de ska dela upp sig för att lättare hitta huset. De bestämmer att Josefin och Anna går tillsammans och Annas mamma och Jesper går för sig. Dom ger sig av.. Efter ett tag ser Jesper ett ljus och han blir nyfiken och går mot ljuset. Då får han syn på det övergivna huset. Samtidigt ser han ljuset igen, denna gång kommer det från baksidan av huset. Det är mannen som går runt med ficklampan. Det smäller i en dörr på baksidan och Jesper ser att lyset nu är inne i huset.  Dom ser ljuset försvinna in i skogen. Annas mamma går närmare huset. Hon ser att dörren står på glänt och går in. När hon väl är inne i köket ser hon en lapp. På den står det:

Vi möts vid Tages bro/Staffan Svensson.

”Jesper jag har hittat något”, säger Annas mamma.

”Vad har du hittat?” frågar Jesper.

”Ett meddelande!” säger Annas mamma.

”Kom vi måste skynda oss om vi ska hinna ifatt honom”.

Dom springer genom skogen tills dem hör röster borta vid Tages bro. Två män pratar med varandra.

”Ner” väser Annas mamma.

”Vad pratar dom om”?

”Jag hör inte.”

Efter en  stund  går de två männen iväg.

Annas mamma säger:

”Spring tillbaka och hämta de andra. Under tiden uppehåller jag dom”.

*    *     *

Jesper skyndar sig iväg.

”Nu gäller det att snabbt hitta flickorna och att inte vara rädd ” tänker Jesper.

När Jesper äntligen hittar Anna och Josefin berättar han allt för dem. De bestämmer sig för att gå till Tages bro och möta Annas mamma och för att tillsammans gå tillbaka till ödehuset. På långt håll kan de se Annas mamma och stå och prata och skratta högt tillsammans med det två männen.

”Vad gör hon?” viskar Anna.

”Ja du? Tror du de känner varandra?” undrar Jesper.

”Man får inget svar om man inte frågar ” säger Josefin med lite skratt i rösten.

De skyndar sig fram.

”Har ni träffat herr Bergman förut?” frågar Annas mamma lite lurigt.

”Njaee …ö…nej ” svarar barnen i kör med en osäker röst. Annas mamma förklarar att herr Bergman bodde i ödehuset när han var liten. Herr Bergman skrattar till och säger:

”Jag äger huset men bor inte där idag. Jag brukar vara där när jag vill vara för mig själv. Jag har många frysboxar i huset, jag är jägare och där förvarar jag älgkött.  Nu måste nog jag och Staffan börja vandra hemåt för att han ska få älgkött av mig, som jag lovat honom”.

*    *   *

Alla börjar att tillsammans  gå tillbaka till herr Bergmans hus. När de är framme ser inte huset lika öde ut som det hade gjort tidigare. De säger hejdå till varandra.

Sen börjar Jesper, Josefin, Anna och Annas mamma gå hemåt. Väl hemma sitter de framför teven och dricker varm choklad. De tänker på det som hänt under dagen och tycker det är lite tråkigt att den spännande dagen, som började med Evelinas spökhistoria, är över.

tisdag, december 7th, 2010

Kapitel 26, Jesper och Josefin på Högberget

Jesper & Josefin på Högberget

Det är vårvinter.

Jesper, Josefine, Evelina och Rasmus sitter i bilen på väg till kusinerna i Jävre.

Pappa kör. Mamma sjunger en låt från ACDC.

Evelina suckar.

Kusinerna står och vinkar på bron när de kommer.

Det är Tom 18 år, Anton 11 år, Alice 10 år och Lilla My 4 år.

De ska köra skoter hela helgen och barnen längtar.

***

Dagen efter ger de sig i väg med skotrarna till högberget.

De har en stor kylväska full med korv att grilla och flera paket citronkakor.  Flera termosar varm choklad är också nedpackade.

När de kommer upp till Högberget gör pappa upp en eld. Det börjar snöa lite grann. Men det gör inget. Det är mysigt ändå att sitta vid elden och grilla korv och dricka varm choklad.

Alla njuter av att  se på  utsikten.

”En björn!” ropar Alice.  Hon har sett en björn i sin kikare.

”Får jag se” säger Tom och knuffar till Alice.  Tom tittar också. Ungefär hundra meter in i skogen skymtar Tom en stor varelse som försvinner mellan träden.

“kom alla! Nu åker vi hem”, skrek pappa Arne. Man kunde höra hans rädsla i rösten.

Alla skyndar sig till skotrarna och snabbt åker de iväg nerför Högberget.

***

Tom sitter vid sin dator. Anton och Josefine sitter och pratar.

”Vilken spännande dag vi har haft” sa Josefin.

”Om det är en björnhona, och om hon har ungar, kan hon vara aggressiv.  Vi får vara försiktiga”, sa Anton.

Alice sitter och läser en bok som handlar om skolan och My leker med Barbie. Jesper leker med hunden.

Men alla tänker på vad de sett under dagen. ”Var det verkligen en björn”? tänker alla.

***

På kvällen efter middagen sitter alla kusiner i Alice rum.

”Tror ni att det var en björn vi såg”? sa Anton.

”Ja, det tror jag”, sa Jesper.

”Jag vet”, utropar Anton, ”farfar har ju en gammal björnfälla i uthuset! Den kan vi nog låna.”

”Ja, vilken bra ide”, säger Josefine, ”fast det får bli en hemlighet förstås”.

Dom smyger till uthuset.  Föräldrarna är upptagna med att diska undan efter middagen så de märker inget.

”Oj, vad stor den är! sa Josefine, när de kom in i uthuset och de fick syn på fällan.

”Björnfällan ser ut som ett lejongap”, utropar Jesper.

”Det tycker jag också”, sa Alice

Josefin lyfte i björnfällan.  Den var tung.

”Hjälp mig” sa Josefine. Alla barnen kom och hjälpte Josefine.

Tillsammans orkade de bära in björnfällan.

***

De börjar planera. Det visste att det fanns en liten stuga på Högberget.  Den kunde de spana från och kanske locka fram björnen.

”Evelina, kan du fixa smörgåsarna”? sa Anton.

”Ja, det kan jag, om Tom kan fixa varm choklad, och Jesper får ordna med sovsäckar och ficklampor”, sa Evelina.

När allt är klart smyger de sig ut ur huset mot Toms bil och åker iväg mot Högberget.  Tom var först lite tveksam till att följa med, men han var också nyfiken på om det verkligen var en björn de sett, här i lilla Jävre?

***

Dom går upp till stugan.  Tom bär packnigen.  Köttbiten lämnar de på bron. När de kommer in i stugan äter de sin matsäck.  Lilla My somnar direkt. Hon är inte van att var upp så här länge. De andra sitter och planerar hur de ska locka fram björnen. Plötsligt väcks My av ett ljud.  Hon blir klarvaken.  Precis utanför fönstret vid sängen där hon ligger står en björn!

”Björnen”! skriker My. Hon hoppar in i en vedlåda som står bredvid sängen.  Då ser alla.  Det är en björn!  Alla blir rädda.   ”Vad ska vi göra? Skriker Alice.

Samtidigt ser björnen köttbiten som ligger på bron. Han slickar sig om munnen.

***

Hemma börjar föräldrarna undra var barnen är.  De går ut och letar men inte ett enda spår finns av dem.

”Vi ringer 112”! sa pappa.

”Skönt!  Polisen hittar säkert barnen” sa mamma.

Polisen kommer genast.  De har med sig en hund.

”Får jag ett klädesplagg från något av barnen”, säger polisen. Polisen får ett klädesplagg. Polisen kan börja söka. För att de inte ska ta så lång tid, kör de polisbil. När de har kommer fram leder hunden Sally  polisen mot berget.

***

I stugan skakar alla av rädsla. Björnen är på väg till köttet. Plötsligt vänder björnen sig om, han känner doften av hund. Han lufsar iväg mot skogen. Polisen kommer. Barnen är räddade.

***

Mamma och moster ställer fram varm choklad och bullar. Alla tycker det är gott.

Det var inte bra att ni gick dit alldeles ensamma, sa mamma. Men nu kan alla sova gott. Och det gjorde de.

måndag, december 6th, 2010

kapitel 25, Halloween med Jesper och Josefin

Halloween med Jesper och Josefin

Jesper och Josefin satt i bilen på väg till sina kusiner i Jävre. Det var höstlov och dagen innan Halloween. Jesper och Josefin hade bestämt att de skulle sova över hos sina kusiner Alice och Anton de sista dagarna på höstlovet. Mamma och pappa hade köpt en tidning och slängt den i baksätet.

”Jesper, kolla här! Nu har vi något att göra på höstlovet”, sa Josefin och visade Jesper tidningen.

”Smugglare lös”, läste Jesper högt. Han stönade och sa:

”Inte ett till mysterium!”

När de var framme körde de in med bilen på Alice och Antons uppfart. Jesper och Josefin hoppade ut ur bilen och tog sina väskor ur bagaget. Sen gick de in i huset.

”Heej!” ropade Alice och Anton.

”Hejsan!” svarade Jesper och Josefin.

Efter ett tag kom Jesper och Josefins mamma och pappa in i huset. De satte sig vid matbordet och alldeles strax satt alla och fikade.  Medan de vuxna fikade klart, bestämde sig barnen för att ta en cykeltur. Jesper och Josefin fick låna två cyklar och snart var de i väg. De cyklade förbi Qvarnen och såg en bil som stod där.

Qvarnen var ett stort, rött, gammalt hus med många fönster. Det såg faktiskt väldigt kusligt ut när det var mörkt. Förr i tiden var det en kvarn där man malde mjöl, men nu var det ett museum med många spännande saker att titta på.

”Det kanske är smugglarna som har parkerat bilen här”, sa Josefin till Jesper på skoj.

”Hahaha… säkert”, sa Jesper.

”Ni har väl hört om smugglarna som är lösa”, sa Josefin.

”Ah, läskigt”, sa Alice.

De cyklade tillbaka till Alice och Anton för att äta middag. Efter middagen sa Alice och Antons mamma att de kunde göra i ordning sina halloweendräkter så de var klara till nästa dag. Alla tyckte att det var en bra ide, så de satte igång med dräkterna. Sedan gick de upp och la sig.

Nästa dag vaknade de av att Anton låg och snarkade. Typiskt Anton . Anton var vild och hade mycket idéer, men inte alltid de bästa, precis som Josefin. Men Alice var smart och hade ofta många kloka idéer.

Halloweenkvällen började närma sig och de tog på sig sina dräkter och sminkade sig. När de var klara hoppade de på cyklarna.

”Vi kan ju kolla om bilen är kvar”, sa Josefin

”Bra ide”, svarade Anton. Jesper och Alice tvekade, men de hängde på i alla fall. När de kom fram stod samma bil kvar. Plötsligt såg de ett ljus i ett fönster. Alla tittade på varandra.

“Vi kollar vad som händer där inne”, sa Josefin och började gå mot Qvarnen. Alla hängde på. Alice hittade en dörr och de gick in.  Det var alldeles tyst… tills Jesper råkar kliva in i en plåthink! Han snubblade omkull och försökte ställa sig upp. Men då han klev upp välte han en stapel med andra plåthinkar. Det skramlade till fruktansvärt. Han hörde hur det kom snabba steg nerför trappan och han ropade:

”Spriiing!!!”

Men alla var redan borta. De hade sprungit ut till cyklarna när det skramlade till. Då kände Jesper ett hårt grepp i jackan. Han vände sig om och såg två män.

”Vad har vi här”, sa en man.

”Jaa du, jag cyklade förbi och halkade in”, sa Jesper till sitt försvar.

”In i bilen med dig”, sa en av männen.  De gick ut och knuffade in Jesper i bilen. De startade bilen och körde mot ICA. De såg barnen cykla mot fyren. Barnen har tagit cykelvägen under E4:an där bilar inte kan köra.

”Plattan i mattan!!”, skrek en av männen.

”Vilken tur att de tog vägen under E4:an”, tänkte Jesper.

De två männen såg barnen smita in under E4:an och försvinna. Först när Josefin, Anton och Alice stannade under bron märkte de att Jesper var borta .

”Neej! Men var är Jesper?” frågade Alice.

”Männen måste ha tagit honom”, svarade Anton.

”Vi måste cykla vidare, för här är vi inte säkra ”, sa Josefin.

”Vi cyklar till fyren och kollar om den är öppen”, föreslog Alice.

De började cykla i full fart mot fyren . När de kom fram till fyren såg de att nyckeln satt i dörren.  Alice fick en idé.

”Jag vet! Anton, du lockar in tjuvarna i fyren. Jag och Josefin gömme r oss bakom stugorna där borta!”

” Okey ”, sa Anton.

Alice och Josefin sprang till stugorna. Anton väntade utanför fyren så att männen ska kunna se honom. Männen sladdade in mot fyren. De hade hittat bilvägen dit.  De två männen hoppade ut ur bilen. Anton sprang fort upp mot fyren, öppnade dörren och gick in.

”Haha! Om han springer upp kan han ju inte komma ner utan att vi tar honom”, ropade en av männen.

Männen sprang in i fyren.

”Jag slår vad om att han är längst uppe i fyren”, sa en av männen.

Anton gömde sig bakom ett skåp uppe i fyrrummet. Han hörde att männen kom upp med snabba steg. Anton kikade fram lite grann. Han såg hur de gick runt i rummet, men de kunde inte hitta honom. Anton såg att han hade trappan alldeles bredvid sig. Han tog chansen och sprang ner för trappan fort som attan.

”Fort, han springer ner”, skrek en av männen.

Till slut kom Anton ner och låste hastigt dörren efter sig. Han kände i fickorna om han hade någon mobil på sig, men det hade han inte. Då hörde han att det bankade på bilrutan. Där satt Jesper. Han visade att han hade en mobil i handen. Anton försökte öppna bildörren, men det gick inte. Han försökte säga till Jesper att akta sig för stenen som han skulle kasta. Anton tog upp en sten och slängde den i rutan. Glaset gick sönder.

”Försök att ta dig ut”, sa Anton.

Jesper klev försiktigt ut genom bilrutan. Han rev sig lite grann i armen, men det var inget allvarligt, bara ett litet skärsår. Anton ropade på Alice och Josefin. Alice och Josefin kom springande mot dem. Josefin kramade om Jesper hårt.

”Nu ringer vi till polisen”, sa Jesper.

Jesper tog mobilen och ringde till polisen.

”Hej, vi har låst in två män i fyren i Jävre, kom fort”, sa Jesper och la på luren. Efter femton minuter såg de två polisbilar som svängde in på vägen mot fyren.

”Var är männen?” frågade en polis.

”Dom är i fyren och här är nyckeln”.

”Okej”, sa polisen.

Poliserna gick till fyrdörren och låste upp den. De grep männen och förde in dem i polisbilen.

”Tack så mycket, ni har just fångat smugglarna som har varit lösa i Piteå”, sa en av poliserna.

”Vi tror att dem har någonting i Qvarnen, så det är bäst att ni kollar upp det”, sa Alice

Polisen skjutsade hem barnen.

”Men var har ni varit”, ropade Alice och Antons mamma.

Polisen kom in och började berätta för henne vad som hade hänt.

”Ja, tack och lov att ni i alla fall är tillbaka”, sa deras mamma.

”Ja, jag gjorde illa mig lite grann”, sa Jesper.

”Ja just ja! Varför kunde du inte låsa upp inifrån?”  sa Anton.

”Jag försökte, men det gick inte. Det var en sån där gammal bil tror jag”, svarade Jesper.

Efter några timmar kom en polis in i huset.

”Smugglarna hade gömt knark uppe på vinden i Qvarnen. Det var tur att ni hittade männen i tid, annars skulle de bara hämtat mer knark, för de hade gömt 200 g. Vi tror att männen kommer få ett fängelsestraff”, sa polisen.

”Okej , vad bra”, sa Josefin.

Dagen efter var det en bild i tidningen på Jesper, Josefin, Anton och Alice.

”Tur att jag har dig”, sa Jesper till Josefin.

Barnen firade med att åka till Thai Garden, och sen gick de på bio. När de kom hem såg Josefin en tidning på bordet. Hon tog den och läste:

”Tjuvar lösa i Pitetrakten”.

”Nej, inte igen”, skrek Jesper

måndag, december 6th, 2010

Kapitel 24, Jesper, Josefin och kidnapparna

Jesper, Josefin och kidnapparna.

Jesper, Josefin och Rasmus satt i bilen på väg till sina kusiner Alice, Anton, My och Tom. De bodde i Jävre. Fast Anton var på fotbollsläger i Stockholm. Fanny, som övningskörde, följde med för att vara med Tom. Fanny var också kusin med Jesper och Josefin, fast hon bodde i Djupviken. När de var framme sprang de in och sökte upp Alice. Hon frågade var Evelina var.

”Evelina sover över hos en kompis”, svarade Josefin.

När de satt och pratade föreslog Josefin att de skulle fara och tälta på Bergön. Rasmus vill vara med My, men Alice sa att My låg sjuk i hög feber. De frågade Tom om han kunde skjutsa dem till Bergöhamn, och det kunde han. De började packa och Tom skjutsade dem till Bergöhamn. Där låg Alice lilla orangea gummibåt. De sa hejdå till Tom som åkte iväg med sin lilla röda bil. Rasmus, Josefin, Jesper och Alice hoppade i båten och Alice startade motorn och började köra mot Bergön. När de var framme satte de upp tältet nära vattnet.

De märkte att de inte hade några tändstickor så det blev ingen eld den kvällen. De gick in i tältet och åt lite godis istället. Men sen bestämde de sig för att gå lägga sig. De kröp ner i sovsäckarna och somnade direkt efter sin guppiga åktur med gummibåten . Rasmus vaknade av att vågorna slog mot stranden. Han kände att han var pinknödig så han gick ut för att pinka. Plötsligt la någon sin hand på hans axel och lyfte upp honom. Alice och Josefin sov så hårt så de hörde inte att Rasmus skrek. Men Jesper vaknade. När han kom ut satt redan tre män i en båt. Långt där ute såg Jesper Alices orangea båt och det var ingen båt på stranden. Josefin och Alice kom ut klarvakna , och frågade vad som stod på. De förstod att de behövde hjälp och ringde till Tom.

Men till svar fick de:

”Lämna ett meddelande så ringer jag upp”.

De ringde till Fanny. Där svarade Tom. Han sa irriterat:

”Jag och Fanny är upptagna just nu”. Men när Josefin hade berättat om det som hänt sa Tom att han skulle komma direkt. Barnen packade ihop och var klara när Tom kom. Han körde dem till Bergöhamnen i sin båt. Sen satte de sig i bilen men Tom hittade först inte bilnycklarna. Men Fanny hittade dem i handskfacket. Från baksätet hörde man:

”Kör järnet, Rasmus är ju borta”.

De körde runt i hela Jävre. De var vid skolan, fotbollsplanen, kvarnen och kyrkan. De var till och med upp på Barksjövägen. Tom som suttit alldeles tyst skrek nu:

”Polisen är efter oss! Vi måste stanna”.

”Nej, vi måste hitta Rasmus”, sa Fanny.

Det blev ett väldigt liv i bilen. De körde ner till ICA och blev lite uttittade, eftersom polisen körde bakom dem med blåljusen på. De pratar med polisen och sa att deras lillebror blivit kidnappad. Medan Tom pratade med polisen såg Jesper tre män som låste fyren.

”Tänk om de har låst in Rasmus i fyren!” skrek Jesper. Poliserna hoppade i bilen och sa:

”Håll er undan och stanna här!”  Poliserna for ut på E4:an och var efter bilen med de tre männen. Josefin sprang till fyren. Hon drog med sig Jesper och Alice. De tog gångvägen under E4:an. Tom och Fanny stannade i bilen efter fortkörningen. När Josefin och gänget var framme vid fyren upptäckte de att de inte hade någon nyckel, så Josefin tog fram ett gem ur fickan och gav det till Alice. Men gemet var för svagt för att kunna dyrka upp det starka låset, så de börjar leta på marken efter nyckeln. Josefin blev så arg att hon knuffade omkull Jesper.

”Vad gör du?” skrek Jesper.

”Det märker du väl”, skrek Josefin tillbaka.

”Nej, det gör jag inte, men jag hittade nyckeln”, sa Jesper.

”Hit med den då!” Josefin fick nyckeln och gav den till Alice. Men Alice tyckte Jesper skulle öppna.

”Det var ju Jesper som hittade nyckeln”, sa Alice.

”Men det var ju jag som knuffade honom. Utan mig hade han aldrig hittat den”, skrek Josefin.

Plötsligt hörde man en röst uppifrån fyren:

”Sluta tjafsa, jag är pinknödig!”

Jesper satte nyckeln i låset och vred om, dörren gick upp och Josefin gick först och sen kom Jesper och sist Alice. När de hade gått en bit ramlade Jesper över Alice och de rullade nerför hela trappan. Det blev en jobbig väg upp. Halvvägs upp mötte de Rasmus och Josefin. Alice och Jesper flåsade mycket. Alla fyra gick ner och mötte Tom och Fanny. Alice mamma och pappa hade också kommit. Rasmus sprang direkt till buskarna och pinkade.

Poliserna kom fram och sa att de ringt efter förstärkning som kört iväg med kidnapparna till polisstationen. Sedan sa de hejdå och körde iväg med sin polisbil. Nu ville Tom berätta för barnen att han blev av med körkortet när han körde för fort.

Men Rasmus var i alla fall tillbaka och My var frisk. När Rasmus fick höra att My var frisk blev han så glad att han hoppade upp och ner som en galen apa. ­

”Det här ska firas, vi far till MD:s och äter”, sa Alice. Så satte sig alla i bilen på väg till MD:s.

måndag, december 6th, 2010

kapitel 23, Jesper, Josefin och äventyret på Högberget

Jesper, Josefin och äventyret på Högberget.

En dag under jullovet kom Tom och hämtade Jesper och Josefin. De skulle till sina kusiner Alice, Anton och My i Jävre. Kusinerna hade planerat att ha en picknick på Högberget, där Anton och Alice hade en koja. Rasmus och My skulle få följa med de stora barnen några timmar. Men när de skulle fara, ångrade My sig och ville inte följa med. Men Rasmus följde med ändå.

Tom skjutsade dem till Högberget. När de kom fram sprang Rasmus genast iväg för att leka. Anton, Alice, Jesper och Josefin gick mot kojan. Men när de gått en bit kom de på att de glömt väskan med fika, så de fick gå tillbaka till parkeringen där väskan stod. De hade alldeles glömt bort att Rasmus följde med. Han hade under tiden hittat en avsvimmad flicka.

När de stora barnen kom till kojan upptäckte de att den hade rasat. De började bygga upp den igen. När de var nästan klara kom en gubbe som de inte kände igen. Barnen gömde sig inne i den halvbyggda kojan. Rasmus satt en bit längre bort, gömd bakom en sten. Plötsligt drog någon i hans jacka.

”Vad gör du här?” frågade gubben.

”Jag leker”, svarade Rasmus.

”Har du sett min flicka?” frågade gubben. Rasmus tyckte att gubben lät arg, så han blev rädd och sprang iväg. Plötsligt ramlade han och fastnade i den djupa snön. Gubben hjälpte Rasmus att stiga upp, och sedan visade Rasmus vägen till flickan. Men när de kom fram var inte flickan där.

”Du sa ju att hon var här. Det här är inget att skoja om”, sa gubben.

”Men hon var här, jag lovar”, svarade Rasmus.

Medan Rasmus och gubben bråkade, var de andra väldigt oroliga för hur det hade gått för Rasmus.

”Tänk om gubben är en mördare eller kidnappare”, sa Josefin.

Gubben tog Rasmus med sig och gick tillbaka till kojan.

”Har du några andra med dig?” frågade gubben.

”Ja, det har jag”, sa Rasmus.
När de kom fram till kojan visade Rasmus sina syskon och kusiner.

”NI kan väl alla hjälpa till och leta efter min flicka”, bad gubben.

Rasmus gick och letade och letade. Till slut hittade Rasmus flickans sönderrivna jacka. Då såg han en skugga bakom sig. Pang, så fick han ett slag i huvudet.

Josefin och Anton började bli oroliga att det hänt något med Rasmus . De började leta. När de letat ett tag satte de sig ner och vilade . De hörde motorljud som kom närmare och närmare. Till slut kom en skoter.  Anton blev väldigt intresserad.  De såg inte att det var flickans pappa, för han hade svart visir på hjälmen.

”Oj, det är en Skidoo rev 800”, sa Anton

”Sluta tänk på det nu. Titta, det är ju Rasmus och en flicka som ligger i skoterpulkan, skrek Josefin.

”Stanna”, skrek både Josefin och Anton. De sprang och hämtade de andra barnen.  De sprang nerför berget och ringde till pappa. Men pengarna  i mobilen var slut, och det var bara Anton som hade mobilen med sig.

De gick efter skoterspåret och såg att skotern stod lämnad vid en mörk grotta. De gick in i grottan och helt plötsligt hörde de någon som snarkade. De gick längre in i grottan.

Då såg Anton och Josefin att det var Rasmus som låg och sov.

”Nej, titta, flickan sover också här”, sa Anton. Plötsligt vaknade Rasmus.

”Oj, vad jag är yr”, sa han.

”Vad har hänt?” frågade Alice oroligt.

”Jag vet inte. Jag fick nog ett slag i huvudet”, svarade Rasmus.

Då kom gubben som körde skotern in i grottan.

”Vad gör ni här? Ut!” skrek gubben. Han såg inte att det var barnen som Rasmus visat tidigare, eftersom de stod med ryggen mot gubben.

”Vi är Rasmus syskon och kusiner”, sa Josefin.

”Och jag är Lisas pappa”, sa gubben.

”Vem är Lisa?” frågade barnen.

”Det är flickan som ligger där, hon ni letar efter”. Har ni ringt efter ambulansen?” sa pappan.  Han hade tappat sin mobil när han körde skoter, så han kunde inte ringa.

De ringde efter polisen och ambulansen, för man kan ju ringa 112 även om det är slut pengar.

”Oj, flickan har inte vaknat än”, sa Alice.

”Vi gör en bår och bär ner Lisa från berget”, föreslog Anton.

De byggde båren tills det började skymma.  När den var klar la de Lisa på båren och bar henne nerför det branta berget i den djupa snön.

Efter en timme hörde de sirener. Ambulansen hämtade Lisa och pappan.

”Ni andra får åka med polisbilen”, sa en av ambulansförarna som hette Sara.  De åkte till sjukhuset och där fick de varm choklad och bullar. Efter en halv timme lånade Josefin Saras mobil och ringde till sin mamma och pappa och till Anton,  Alice och Mys föräldrar, och bad att de skulle  komma.

När föräldrarna kom in i sjukhusrummet såg de en flicka i en säng och en pappa. Till sist kom Anton, Josefin, Jesper och Alice och Rasmus.  De hade varit i väntrummet medan de druckit choklad.

”Vad har hänt, har ni gjort er illa?” frågade mamma oroligt.

”Nej men Lisa hade svimmat och Rasmus hade fått ett slag i huvudet”, svarade Anton.

”Vem är Lisa och vem slog Rasmus i huvudet”, undrade pappa. Alice gick fram till Lisa som låg i sängen.

”Det här är Lisa”, sa Alice. Plötsligt vaknade Lisa. Pappan till Lisa brast i gråt.

”Min älskade Lisa. Du måste stanna till i morgon”, sa pappan.

Nästa dag var det julafton. Eftersom Lisa och hennes pappa skulle fira jul bara de två, fick de vara tillsammans med Jesper, Josefin och deras familjer.

Nu var det julafton. Lisa fick börja öppna sina julklappar först. Hon fick massor av leksaker. Den sista presenten var en pälsjacka. Josefin började igen berätta om vad de varit med om på Högberget. Men de fick aldrig reda på vem som slagit Rasmus i huvudet.

torsdag, december 2nd, 2010

kommentarer från KG Johansson

Hej allihop,

Jag heter KG Johansson (egentligen är jag döpt till Kjell-Gunnar, men det säger inte ens min mamma längre) och det var jag som skrev första kapitlet om Jesper och Josefin. Sen blev jag lite sjuk, men nu är jag frisk igen och har läst alla kapitlen som är utlagda i dag (torsdag 2 december).

Det ni har skrivit är väldigt imponerande! Det är spännande eller roliga historier. En del av dem är både spännande och roliga. När man har börjat läsa ett kapitel är det svårt att sluta, för alla kapitlen fångar läsaren. Man vill veta hur det ska gå helt enkelt.

Jag ska inte gå in på detaljer. Jag tycker inte att det behövs, eftersom kapitlen är så bra. Det finns förstås småsaker som man skulle kunna diskutera – stavning, skiljetecken och så vidare – men det är verkligen småsaker. Om det här till slut blir en pappersbok så får vi gå igenom och kolla upp sådant, men det är inte viktigt nu. Det viktiga är att historierna är bra.

Två saker kan vara bra att tänka på när man skriver. Den ena brukar kallas för undertext. Den andra har inget bra namn på svenska utan kallas oftast för ”viewpoint” eller ”point of view.”

UNDERTEXT

Undertext innebär att man inte skriver ut allting. Det är ungefär samma sak som i skräckfilmer: monstret är alltid mest skrämmande INNAN man får se det. Ens egen fantasi skapar de värsta monster man kan tänka sig – men så snart man får se monstret så blir det mindre farligt: för nu vet man hur det ser ut. Man har fått koll på det och vet att det inte kan bli värre. Det går att göra samma sak i text. Man kan skriva till exempel så här:

Josefin var arg. Hon berättade för Jesper hur arg hon var på honom. Orden hon sa stod inte i några ordböcker. Jespers öron blev rödare och rödare medan Josefin pratade. Hade mamma hört orden som Josefin sa, så skulle Josefin inte ha fått någon veckopeng på ett halvår.

Det finns inga ord – inte ens de hemskaste svordomar – som kan vara värre än de vi föreställer oss när vi läser det stycket.

Undertext är också bra för att det får läsaren att känna sig smart. Ju mer läsaren listar ut själv, desto roligare är det att läsa.

VIEWPOINT

Viewpoint betyder ungefär ”synvinkel” eller ”synpunkt.” När man ska skriva en text är det nyttigt att ställa sig frågan: ur vems synvinkel ska vi uppleva (eller ”se”) det som händer i texten?

De två vanligaste ”synvinklarna” är ”jag” eller ”han/hon.”

Jag tänkte gå in i Josefins rum. Min syster är lite lat och städar inte så ofta. I dag var det värre än vanligt. En stor hög med kläder rasade ut så fort jag öppnade dörren.

Eller:

Jesper tänkte gå in i Josefins rum. Jesper visste att hans syster inte städade sitt rum så ofta. I dag var det värre än vanligt. En stor hög med kläder rasade ut så snart han öppnade dörren.

Titta gärna på kapitlet ”Josefin och vampyren”, som jag skrev. Lägg märke till att det egentligen är Josefin det handlar om. Det är hon som gör saker. Det är hon som vill gå in till grannen och ta reda på om han är vampyr, och så vidare. Men allting ses genom Jespers ögon.

Den som är ”jag” eller ”han/hon” i berättelsen är den vi följer så att säga inifrån. Det är den personen som har känslor och tankar. De andra personerna brukar man mest se utifrån – precis som i verkligheten: vi känner hela tiden våra egna känslor och tänker våra egna tankar, men andra människor ser vi bara utifrån.

Vilken ”synvinkel” man väljer är en smaksak. Ibland känns det rätt att berätta en historia i jagform, ibland känns han/hon bättre. Men det är ofta bra om man är konsekvent: har man valt ”hon” så kan det vara förvirrande att byta till ”jag” mitt i historien. Den som läser kan bli osäker på vem ”jag” är.

Ingenting hindrar att man byter synvinkel i en historia. Helst brukar man inte göra det för ofta. Det kan bli förvirrande:

Jesper var rädd. Vargen kom närmare och närmare. Josefin visste inte vad hon skulle ta sig till. Jesper försökte nå pistolen. Josefin trodde inte att han skulle klara det. Vargen tyckte att Jesper luktade gott. Josefin kände något i fickan. Jesper hörde Josefins mobil ringa. Vargen blev orolig av ljudet …

 

Här överdrev jag lite genom att låta vargen också ha en viewpoint. Men det räcker med de snabba växlingarna mellan Jesper och Josefin för att göra det en aning förvirrande. Kanske vore det bättre att låta Josefin uppleva hur Jesper är illa ute:

Josefin såg att Jesper var rädd. Vargen kom närmare och närmare. Josefin visste inte vad hon skulle ta sig till. Jesper sträckte sig efter pistolen, men Josefin såg att han inte kunde nå den. Josefin kände något i fickan. Hennes telefon ringde. Hon såg att ljudet gjorde vargen orolig …

Viewpoint kan krångla till det även för ”riktiga” författare. … Så det kan hända alla!

Lycka till i fortsättningen!

KG

torsdag, december 2nd, 2010

Kapitel 22, Blodet

Blodet

Söndag, Jesper och Josefin satt i den svarta skinn- soffan och bläddrade igenom alla kanaler. De hade väldigt tråkigt, ja ur- tråkigt!  Josefine slutade att bläddra och stannade på en kanal, hon höjde istället ljudet. Programmet hon hamnade på kallades ”har du tråkigt så kolla här”. Josefine satt storögd och kollade på tv-skärmen. ”Om du har tråkigt så gå och hämta teaterblod och gör några låtsassår, sen går du och hämtar din mamma och säger ”en katt har rivit mig”. Josefin försvann direkt till sitt rum för att hämta lite teaterblod. En liten stund senare kom hon in där Jesper satt. Josefin hade hällt blod på armarna och fingrarna och gjort så att det droppade på kläderna.

Jesper sa, ”Men Josefin, mamma kommer bli jätte arg för att du spillt blod på din nya tröja.”

Josefin tänkte en stund.

”Jo det förstås, men de är ju värt skämtet”, svarade Josefin .

”Josefin”, sa Jesper samtidigt som han suckade djupt.

Josefin sprang in i köket och ropade högt på mamma som vek tvätt i tvätt stugan.  Anna-Karin, kom efter några sekunder in i köket och såg Josefin. Mamma skrek; ”Hjälp! Josefin, vad har du gjort?!  ”Jag var ute i parken och lekte och då kom en snäll och söt katt som ville kela med mig. Plötsligt klöste den mej”, ljög Josefin.

”Men gud hur du ser ut”, sa mamma.

Evelina kom ut ur sitt rum och såg frågande ut.

”Ser du Josefin”, sa Anna-Karin till henne.

”Men vad har du gjort din klant?”, frågade Evelina

”Värst vad du bryr dig”, svarade Josefin tillbaka.

Mamma bestämde att de skulle åka till vårdcentralen och titta på såren. Jesper satt i soffan och suckade åt Josefin, sen började han läsa en bok om sköldpaddor.

”Ta på dig jackan och skorna så far vi”, sa mamma.

Det var bara 10 minuters väg till vårdcentralen. Snart satt de i väntrummet.  Väntan var lång, men tillslut kom en doktorn, Petter Andersén.  ”Oj”, sa Petter när han såg Josefins sår. ”Då får du och din mamma följa med här så ska vi titta på såret”. Josefin fick sätta sig på en pall och dra upp tröjan så doktorn kunde se såret ordentligt. Han började tvätta av såret med vatten och bomull, det luktade lite konstigt. De var då Josefin blev upptäckt.  ”Oj det här var ovanligt”, sa doktorn med en lurig röst. Mamma blev orolig och Josefinfick en konstig känsla i magen.

Doktorn bad att få se vad Josefin hade i fickan, och då hon inte ville visa satte doktorn in handen i fickan. Han hittade teatersminket, vilket förklarade allt. Doktorn satt och försökte hålla sig för skratt medan han försökte se allvarlig ut.

Anna-Karin tog Josefin hårt i armen och knuffade henne ut ur vårdcentralen. Josefin var full i skratt, och gjorde allt för att inte skatta. Väl hemma, sprang Josefin upp på rummet. Efter en stund ropade mamma på henne. Josefin och Jesper gick ned till mamma. ”Josefin”, började Josefins mamma,” jag vet att du gillar och skoja. Men snälla skoja inte om sånt här! Dessutom har du fått blod på hela tröjan och den är ju ny!! Du får kompis förbud i fem dagar”.
Josefin och Jesper gick till Josefins rum och Josefin berättade allt om vad som hände på vårdcentralen. ”Josefin, du är inte riktigt klok”, sa Jesper med ett leende på läpparna. De började gapskratta. ”Jag måste ringa min kusin Elin i Hemmingsmark, och berätta om idag”, sa Josefin. 07012… började hon slå.

Elin svarade och lyssnade och Josefin pladdrade på i minsta detalj. Elin blev inte särskilt förvånad över skämtet.  Elin frågade om Josefin hade lust att komma till henne och kanske sova över. Josefin blev väldigt glad när hon frågade men hon fick säga att det inte gick eftersom hon hade fått kompisförbud. Mamma kom in och sa till Josefin att hon måste lägga på för de skulle äta. Josefin sa hej då och gick sedan och åt makaroner och korv. Efter maten gick Jesper och Josefin och gjorde matte läxan. Josefin hatar matte medan Jesper älskar det. Josefins favoritämne är idrott. För då får hon springa och röra på sig. Jesper gillar mest Matte som sagt. Han är bäst på matte i hela klassen. Jesper blev klar med läxan långt före Josefin. Så han gick till soffan och fortsatte läsa ur sin bok om sköldpaddor. När Josefin äntligen var klar med läxan gick hon också och satte sig i soffan men inte för att läsa utanför att titta på tv. Hon satt och bläddrade igenom alla kanaler åter igen. Men den här gången stannade hon på Barn kanalen.  Det var ett program om katter. Och Josefin som älskade katter lyssnade noga på vad tv:n sa. Sedan gick både hon och Jesper och la sej under det mjuka täcket och på de sköna madrasserna. Och efter bara fem minuter somnade de.

Nästa sida »