måndag, november 29th, 2010...17:02

Kapitel 20, Katten på nätet

Jump to Comments

Katten på nätet

Josefin satt i deras rum och kollade på katter på blocket, och medan stod Jesper bredvid och tjatade på att få spela spel. Efter 10 minuters tjatande utan resultat gav han upp och tog en bok och satte sig i sängen.

”Mamma mamma kom”! ropade Josefin.

”Vad är det gumman?” svarade Anna-Karin.

”Men kom bara!”

”Inte nu vi ska fara”, sa hon igen.

”Men snabbt! Snälla!”, försökte Josefin.

”Okej, men då får det gå snabbt”, sa Anna-Karin.

Anna-Karin kom upp och tittade på dataskärmen.

”Vad är det då?”

”Kolla mamma det är en katt till salu i Hemmingsmark och vi ska ju dit idag”, sa Josefin.

”Jaha jag ska tänka på saken men stäng av datorn och kom och klä på er kläderna”.

”Okej kommer”, sa Josefin hoppfullt.

*   *   *

Jesper hade redan gått och satt sig i bilen. Han spelade på sitt Nintendo DS. Det var ett Mario spel som han tyckte om. Han hade hörlurar i spelet så han hörde inte när de andra kom och satte sig i bilen.

”Josefin jag tänkte på det där med katten och jag tänkte att eftersom att du har tjatat så länge på att få en katt, och att vi ska fara till Hemmingsmark så kan vi ju fara och titta på katten, sa Anna-Karin.

”Jippie, yes. Tack mamma!”, utbrast Josefin.

 

Att åka bil till Hemmingsmark tog ungefär 20 minuter.

Evelina satt längst ut och kom ut först.

När alla hade kommit ut ur bilen så gick de till altanen för där satt deras kusiner. Åke och Katarina satt och drack kaffe och Staffan och Daniel drack saft.

”Men hej!”, sa Katarina och gick och kramade sin bror Arne.

”Hej vad kul att vi fick komma”, sa Arne.                                        Medan de vuxna pratade och kramade om varandra så gick Jesper, Josefin, Daniel och Staffan in och började prata om vad dom skulle göra.

”Jag kollade på blocket idag, sa Josefin. Och där var det en katt här i Hemmingsmark.

”Men det är ju vår granne Folke”, sa Daniel.

”Är det! Men då frågar jag mamma om vi får gå dit och kolla”, sa Josefin glatt.

*   *   *

Dom fick fara och kolla på katten men Anna-Karin följde också med eftersom det var hon som skulle bli tvungen att betala.

Josefin kom såklart först till dörren och knackade på den bruna och lite slitna dörren.

Man kunde höra fotsteg närma sig och tillslut öppnade en man i 60 års åldern. Han hade på sig en vit t-shirt och några bruna arbetsbyxor. Det var Anna-Karin som pratade.

”Hej mitt namn är Anna-Karin och vi kom hit för vi tänkte köpa din katt som du la ut på blocket”.

”Jaha, sa Folke. Men det finns ett problem, Jallis har sprungit bort och har inte kommit hem på ett bra tag så jag misstänker att hon har dött”.

”NEEEJ!”, skrek Josefin. Då finns det inte en chans att jag får en katt.

Josefin sprang hem till Staffan och Daniel gråtandes.

Josefin var jätteledsen, den här gången trodde hon verkligen på att hon skulle få med sig en katt hem.

Men hon bestämde sig för att inte ge upp så lätt. Åh nej!

Hon gick till de andra barnen som höll på att leka kurragömma. Förutom Evelina förstås hon var för gammal för sådant påstod hon.

”Hallå, kom, ropade Josefin. Vi går ut i skogen och letar efter katten”.’

Ingen ville egentligen, men de kom överens om att de måste få Josefin på bättre humör.

”Okej, vi kommer”, sa Rasmus.

Alla barn gick runt och letade. Dom letade i en timme, två timmar och när tre timmar hade gått utan resultat så gav de upp. De skulle nog aldrig få se den katten igen.

När de kom hem stod Anna-Karin och väntade på dem.

”Kom barn! Vi har goda nyheter”.

”Vad mamma vad?”, undrade Jesper.

”Folke ringde och han hade hittat katten Jallis, med ungar! Och han sa att vi kunde få en kattunge eftersom att vi hade kommit hit”.

”Va är det sant!? Kan jag få den snälla”, bad Josefin.

”Ja om du lovar att du sköter om den och att vi slipper bry oss om att den finns”, sa Anna-Karin.

”Ja ja absolut inga problem”, sa Josefin nästan skrikande.

”Okej vi tar och hämtar den på hemvägen, jag ringer och berättar för Folke, sa Anna-Karin efter en stunds tänkande.

*   *   *

På kvällen när de skulle hem så var Josefin på helspänn. De tackade familjen Westerlund för att de fick komma sen satte de sig i bilen.

”Nu bär det iväg”, sa Arne och trampade på pedalen.

När de kom till Folke så gick bara Josefin och Anna-Karin in till honom. Resten av familjen stannade i bilen.

Josefin och Anna-Karin fick se alla kattungar. Det var sex stycken och Josefin skulle få plocka den hon tyckte om mest.

”Undrar om jag tar den i mitten, sa Josefin. Eller… nejnej föresten jag tar den som är längst till vänster.

”Är du säker på ditt val?”, frågade Folke.

”Jajamen helt säker den är gulligast”, sa Josefin bestämt.

”Okej visst ta den du”, sa Folke och räckte över kattungen till Josefin.

När de kom ut till bilen sa Josefin.

”Hon ska få heta Maja”.

”Vilket fint namn ta det”, svarade Anna-Karin.

På vägen hem så satt Josefin och gosade med kattungen hela tiden.



1 kommentar

Leave a Reply