måndag, december 6th, 2010...16:55

kapitel 23, Jesper, Josefin och äventyret på Högberget

Jump to Comments

Jesper, Josefin och äventyret på Högberget.

En dag under jullovet kom Tom och hämtade Jesper och Josefin. De skulle till sina kusiner Alice, Anton och My i Jävre. Kusinerna hade planerat att ha en picknick på Högberget, där Anton och Alice hade en koja. Rasmus och My skulle få följa med de stora barnen några timmar. Men när de skulle fara, ångrade My sig och ville inte följa med. Men Rasmus följde med ändå.

Tom skjutsade dem till Högberget. När de kom fram sprang Rasmus genast iväg för att leka. Anton, Alice, Jesper och Josefin gick mot kojan. Men när de gått en bit kom de på att de glömt väskan med fika, så de fick gå tillbaka till parkeringen där väskan stod. De hade alldeles glömt bort att Rasmus följde med. Han hade under tiden hittat en avsvimmad flicka.

När de stora barnen kom till kojan upptäckte de att den hade rasat. De började bygga upp den igen. När de var nästan klara kom en gubbe som de inte kände igen. Barnen gömde sig inne i den halvbyggda kojan. Rasmus satt en bit längre bort, gömd bakom en sten. Plötsligt drog någon i hans jacka.

”Vad gör du här?” frågade gubben.

”Jag leker”, svarade Rasmus.

”Har du sett min flicka?” frågade gubben. Rasmus tyckte att gubben lät arg, så han blev rädd och sprang iväg. Plötsligt ramlade han och fastnade i den djupa snön. Gubben hjälpte Rasmus att stiga upp, och sedan visade Rasmus vägen till flickan. Men när de kom fram var inte flickan där.

”Du sa ju att hon var här. Det här är inget att skoja om”, sa gubben.

”Men hon var här, jag lovar”, svarade Rasmus.

Medan Rasmus och gubben bråkade, var de andra väldigt oroliga för hur det hade gått för Rasmus.

”Tänk om gubben är en mördare eller kidnappare”, sa Josefin.

Gubben tog Rasmus med sig och gick tillbaka till kojan.

”Har du några andra med dig?” frågade gubben.

”Ja, det har jag”, sa Rasmus.
När de kom fram till kojan visade Rasmus sina syskon och kusiner.

”NI kan väl alla hjälpa till och leta efter min flicka”, bad gubben.

Rasmus gick och letade och letade. Till slut hittade Rasmus flickans sönderrivna jacka. Då såg han en skugga bakom sig. Pang, så fick han ett slag i huvudet.

Josefin och Anton började bli oroliga att det hänt något med Rasmus . De började leta. När de letat ett tag satte de sig ner och vilade . De hörde motorljud som kom närmare och närmare. Till slut kom en skoter.  Anton blev väldigt intresserad.  De såg inte att det var flickans pappa, för han hade svart visir på hjälmen.

”Oj, det är en Skidoo rev 800”, sa Anton

”Sluta tänk på det nu. Titta, det är ju Rasmus och en flicka som ligger i skoterpulkan, skrek Josefin.

”Stanna”, skrek både Josefin och Anton. De sprang och hämtade de andra barnen.  De sprang nerför berget och ringde till pappa. Men pengarna  i mobilen var slut, och det var bara Anton som hade mobilen med sig.

De gick efter skoterspåret och såg att skotern stod lämnad vid en mörk grotta. De gick in i grottan och helt plötsligt hörde de någon som snarkade. De gick längre in i grottan.

Då såg Anton och Josefin att det var Rasmus som låg och sov.

”Nej, titta, flickan sover också här”, sa Anton. Plötsligt vaknade Rasmus.

”Oj, vad jag är yr”, sa han.

”Vad har hänt?” frågade Alice oroligt.

”Jag vet inte. Jag fick nog ett slag i huvudet”, svarade Rasmus.

Då kom gubben som körde skotern in i grottan.

”Vad gör ni här? Ut!” skrek gubben. Han såg inte att det var barnen som Rasmus visat tidigare, eftersom de stod med ryggen mot gubben.

”Vi är Rasmus syskon och kusiner”, sa Josefin.

”Och jag är Lisas pappa”, sa gubben.

”Vem är Lisa?” frågade barnen.

”Det är flickan som ligger där, hon ni letar efter”. Har ni ringt efter ambulansen?” sa pappan.  Han hade tappat sin mobil när han körde skoter, så han kunde inte ringa.

De ringde efter polisen och ambulansen, för man kan ju ringa 112 även om det är slut pengar.

”Oj, flickan har inte vaknat än”, sa Alice.

”Vi gör en bår och bär ner Lisa från berget”, föreslog Anton.

De byggde båren tills det började skymma.  När den var klar la de Lisa på båren och bar henne nerför det branta berget i den djupa snön.

Efter en timme hörde de sirener. Ambulansen hämtade Lisa och pappan.

”Ni andra får åka med polisbilen”, sa en av ambulansförarna som hette Sara.  De åkte till sjukhuset och där fick de varm choklad och bullar. Efter en halv timme lånade Josefin Saras mobil och ringde till sin mamma och pappa och till Anton,  Alice och Mys föräldrar, och bad att de skulle  komma.

När föräldrarna kom in i sjukhusrummet såg de en flicka i en säng och en pappa. Till sist kom Anton, Josefin, Jesper och Alice och Rasmus.  De hade varit i väntrummet medan de druckit choklad.

”Vad har hänt, har ni gjort er illa?” frågade mamma oroligt.

”Nej men Lisa hade svimmat och Rasmus hade fått ett slag i huvudet”, svarade Anton.

”Vem är Lisa och vem slog Rasmus i huvudet”, undrade pappa. Alice gick fram till Lisa som låg i sängen.

”Det här är Lisa”, sa Alice. Plötsligt vaknade Lisa. Pappan till Lisa brast i gråt.

”Min älskade Lisa. Du måste stanna till i morgon”, sa pappan.

Nästa dag var det julafton. Eftersom Lisa och hennes pappa skulle fira jul bara de två, fick de vara tillsammans med Jesper, Josefin och deras familjer.

Nu var det julafton. Lisa fick börja öppna sina julklappar först. Hon fick massor av leksaker. Den sista presenten var en pälsjacka. Josefin började igen berätta om vad de varit med om på Högberget. Men de fick aldrig reda på vem som slagit Rasmus i huvudet.



Leave a Reply