tisdag, december 21st, 2010...21:21

Kapitel 29, Den mystiska skepnaden

Jump to Comments

Josefine och Jespers morbror Kalle, skulle som vanligt hämta Piteå- tidningen en tidig sommarmorgon. Då träffade han sin granne. Grannen berättade att hans hund hade försvunnit.
”En gammal vän som heter Per skulle ta hand om min hund denna soliga helg för att jag bara ville ta det lugnt. Han skulle komma tillbaka med Jack i förrgår men han har inte kommit ännu”, sa grannen förtvivlat.

”Oj”, sa Kalle. ”Jag ringer om jag ser din hund.”

Sen gick han in igen. Han bytte som vanligt om till sin gröna slitna kavaj, slips och nystrukna svarta jeans. Kalle tog sen bilen till Långnäs ut till sin sommarstuga. Han hade lovat Jesper, Josefine och några av deras kusiner att dom skulle få tälta där.

*                *               *

Josefine och Jesper var redan där. De hade fått skjuts av sin mormor. Lite senare kom kusinerna Christian och Henny.

När alla var på plats skulle de fiska. Alla tog på sig sina flytvästar och fattade tag i sina metspön. Den lilla röda roddbåten som stod vid strandkanten rymde alla fem. De fick bara två fiskar. En liten mört som de slängde tillbaka och en fet abborre som dom behöll.
De grillade och åt abborren till middag. Alla utom Jesper blev mätt. Efter maten gjorde de upp en eld och grillade marshmallows.
Sen skulle de sova. Christian hade packat ner serietidningar så att de skulle räcka till ett helt kvarter. Henny hade med sig godis och Nintendo DS.

*                *               *

Till slut hade barnen krupit in i sovsäckarna. I pojkarnas tält låg Jesper och Christian, de spelade kort. I tjejernas tält där Josefine och Henny skulle sova, turades de om att spela DS.
”Vi ska nog sova nu, klockan är över 12”, sa Henny och gäspade.
”Nej, jag vill då inte sova. Jag ska fortsätta spela! Om det är okej för dig förstås”, envisades Josefine.
”Okej då, för den här gången”, sa Henny.

Josefine spelade en kvart till. Sen var det dags att sova, det insåg till och med Josefine.

*                *               *

Klockan var mycket, det var nästan morgon. Men Josefine kunde fortfarande inte somna. Hon hörde plötsligt ett ylande, i nästa sekund såg hon en skepnad utanför tältet. Det liknade en hund. Josefine tog ett djupt andetag, hon var blöt i svett, även fast det var en kylig natt. Hon skakade och för första gången i sitt liv var hon riktigt skräckslagen.
Hon ruskade om Henny.

”Vakna, Henny, vakna. Det är något underligt utanför tältet”, viskade Josefine.
”Det är nog bara grabbarna som driver med oss”.
”Nej, kolla där”, Josefine pekade mot tältduken.
Men nu var det inget där.
”Jag lovar, det var något!” envisades hon.

”Kom, vi går och kollar” sa Henny. Hon verkade trött och sur, för att Josefine hade väckt henne.
Tjejerna kröp ut ur tältet i pyjamas. Josefine såg skepnaden springa in i skogen. Det här var på riktigt, det var något som inte stämde.

*                *               *

Flickorna sprang till Jesper och Christians tält. Dom låg och sov, Christian snarkade. Henny fnittrade till.
”Sluta, det är inte roligt”, sa Josefine lite irriterat.
Josefine och Henny kröp in i pojkarnas tält, väckte dem och berättade om hunden, skepnaden och ylandet.
”Det var inte roligt, skämta inte så där med oss”, sa Josefine.

Nedför Josefines kind trillade en liten tår, det var inte ofta Josefine grät. Sist hon grät var när hon skulle åka traktor med sin mamma.

”Va, vad säger ni. Sluta svamla, vi har inte gjort något”, sa Christian surt.
”Okej, men vi såg i alla fall något djurliknande, jag lovar”, sa Josefine.
Hon var ängslig, det såg man på henne.

*               *               *

Jesper, Josefine, Christian och Henny gick upp på kullen som ledde in i skogen. De skulle ta reda på vad som pågick. De gick ut på kalhygget men där var så dimmigt att dom inte såg något.

Plötsligt såg dom ett ljus och en äldre man som kom vandrande emot dem.
Jesper backade bakåt, men Josefine var förväntansfull och hennes rädsla hade förvandlats till rena rama nyfikenhet. Hon viskade till Jesper, ”Detta kommer att bli ett äventyr, nu går vi och frågar vem han är”.

Mannen hade kommit fram till dem.

”Vad gör du här egentligen?” undrade Josefine.
”Jag är jägare och heter Ludwig Nordqvist. Det jag undrar är, vad gör ni här egentligen?” frågade mannen.

”Alltså, ehm, jo..vi såg en skepnad och hörde ett ylande när vi skulle tälta intill kalhygget. Vår morbror har en sommarstuga här i närheten, han hade lovat oss att vi skulle få tälta här. Men när vi såg skepnaden så bestämde vi oss för att ta reda på vad det var.
”Okej, ni har alltså sett en skepnad och vill veta vad det är. Jag tror att jag känner till vad som pågår. Kom med mig.”

Ludwig började gå och gjorde ett tecken att de skulle följa med.

Skulle vi trots allt få ett slut på detta?

*                *               *

Mannen ledde in dom i skogen. Dom skymtade skuggan igen,

”Kom vi följer efter skuggan, utbrast Josefin. Där! Den är bakom busken.”

Jesper blev rädd.

”Det är bara en ekorre”, sa Ludwig.

Jesper upptäckte plötsligt en övergiven stuga. Dom fyra barnen gick in i den.

”HJÄLP!” skrek Josefine. Ett slemmigt spindelnät fastnade på hennes ansiktet. De började kittla av småkryp. Josefine sprang skrikande och viftande ut ur stugan. Hon tittade efter Ludwig men han syntes inte till. Josefine darrade. Barnen sprang för brinnande livet det snabbaste de kunde till morbror Kalle.

”Var har ni varit? Jag har varit jätteorolig. ”Jag har kollat i era tält men ni var inte där” sa Kalle, han lät upprörd.

”Förlåt, men snälla följ med oss,” bad Henny.

”Okej då”, sa Kalle.

*                *               *
Kalle öppnade sakta den gnisslade dörren till stugan. Där såg han Ludwig. Men eftersom han inte visste vem Ludwig var så blev han lite förskräckt. Men Ludwig presenterade sig snabbt och det märktes att dom litade på varandra.

”Jag tycker att vi allesammans går till polisstationen för att lösa detta.” sa Ludwig.

”Jag vet ingenting om det här men det verkar lite skumt så det låter bra”

*               *               *
Väl framme på polisstationen träffade de en kvinna som hette Sofia. Hon hade blont hår uppsatt i en knut på huvudet, klarblåa ögon och polisuniform.

Barnen och Ludwig turades om att berätta vad som hade hänt. Efter en dryg halvtimme suckade Ludwig och sa

”Ja, det var äventyret.” ”Jag hittade denna i stugan”, sa Ludwig och plockade upp en hårtuss från fickan.
Sofia skrattade och log.

Sedan sa hon,”Jag tror att ni har missförstått allt.”

Barnen, morbror Kalle och Ludwig fattade inte vad det var som var så roligt.

”I helgen har vi haft en undersökning om varför hundar har så bra luktsinne. Vi hade ingen hund som vi kunde testa men då hade min kollega Per en hund som vi kunde testa på. Hunden har ett speciellt halsband så vi kan se var han är. Jag tror att det kan vara den hunden ni sett i skogen”, berättade Sofia.

”Det låter ganska rimligt, min granne berättade nämligen att hans kompis Per skulle ta hand om hunden. Men inte kommit tillbaka med den”, sa morbror Kalle.
”Jag tror att vi fått en lösning på det hela”, sa Ludwig.
Sofia nickade instämmande.

* * *
Nästa dag skulle morbror Kalle som vanligt hämta Piteå-Tidningen tidigt på morgon. Han träffade då sin granne.
”Har du fått tillbaka Jack?” undrade Kalle.
”Jaa, det har jag. Jag vet inte hur många gånger jag ska tacka dig.” sa grannen.
”Ingen orsak, det är Josefine och Jesper du ska tacka!”

* *               *

Samtidigt hemma hos Jesper och Josefine:

”Skönt att detta äventyr var klart.” ”Nu är det bara att vänta på nästa”, fnittrade Josefine.
Jesper suckade ljudligt, men han var glad att det var över.



Leave a Reply