Archive for åk6

måndag, december 6th, 2010

kapitel 25, Halloween med Jesper och Josefin

Halloween med Jesper och Josefin

Jesper och Josefin satt i bilen på väg till sina kusiner i Jävre. Det var höstlov och dagen innan Halloween. Jesper och Josefin hade bestämt att de skulle sova över hos sina kusiner Alice och Anton de sista dagarna på höstlovet. Mamma och pappa hade köpt en tidning och slängt den i baksätet.

”Jesper, kolla här! Nu har vi något att göra på höstlovet”, sa Josefin och visade Jesper tidningen.

”Smugglare lös”, läste Jesper högt. Han stönade och sa:

”Inte ett till mysterium!”

När de var framme körde de in med bilen på Alice och Antons uppfart. Jesper och Josefin hoppade ut ur bilen och tog sina väskor ur bagaget. Sen gick de in i huset.

”Heej!” ropade Alice och Anton.

”Hejsan!” svarade Jesper och Josefin.

Efter ett tag kom Jesper och Josefins mamma och pappa in i huset. De satte sig vid matbordet och alldeles strax satt alla och fikade.  Medan de vuxna fikade klart, bestämde sig barnen för att ta en cykeltur. Jesper och Josefin fick låna två cyklar och snart var de i väg. De cyklade förbi Qvarnen och såg en bil som stod där.

Qvarnen var ett stort, rött, gammalt hus med många fönster. Det såg faktiskt väldigt kusligt ut när det var mörkt. Förr i tiden var det en kvarn där man malde mjöl, men nu var det ett museum med många spännande saker att titta på.

”Det kanske är smugglarna som har parkerat bilen här”, sa Josefin till Jesper på skoj.

”Hahaha… säkert”, sa Jesper.

”Ni har väl hört om smugglarna som är lösa”, sa Josefin.

”Ah, läskigt”, sa Alice.

De cyklade tillbaka till Alice och Anton för att äta middag. Efter middagen sa Alice och Antons mamma att de kunde göra i ordning sina halloweendräkter så de var klara till nästa dag. Alla tyckte att det var en bra ide, så de satte igång med dräkterna. Sedan gick de upp och la sig.

Nästa dag vaknade de av att Anton låg och snarkade. Typiskt Anton . Anton var vild och hade mycket idéer, men inte alltid de bästa, precis som Josefin. Men Alice var smart och hade ofta många kloka idéer.

Halloweenkvällen började närma sig och de tog på sig sina dräkter och sminkade sig. När de var klara hoppade de på cyklarna.

”Vi kan ju kolla om bilen är kvar”, sa Josefin

”Bra ide”, svarade Anton. Jesper och Alice tvekade, men de hängde på i alla fall. När de kom fram stod samma bil kvar. Plötsligt såg de ett ljus i ett fönster. Alla tittade på varandra.

“Vi kollar vad som händer där inne”, sa Josefin och började gå mot Qvarnen. Alla hängde på. Alice hittade en dörr och de gick in.  Det var alldeles tyst… tills Jesper råkar kliva in i en plåthink! Han snubblade omkull och försökte ställa sig upp. Men då han klev upp välte han en stapel med andra plåthinkar. Det skramlade till fruktansvärt. Han hörde hur det kom snabba steg nerför trappan och han ropade:

”Spriiing!!!”

Men alla var redan borta. De hade sprungit ut till cyklarna när det skramlade till. Då kände Jesper ett hårt grepp i jackan. Han vände sig om och såg två män.

”Vad har vi här”, sa en man.

”Jaa du, jag cyklade förbi och halkade in”, sa Jesper till sitt försvar.

”In i bilen med dig”, sa en av männen.  De gick ut och knuffade in Jesper i bilen. De startade bilen och körde mot ICA. De såg barnen cykla mot fyren. Barnen har tagit cykelvägen under E4:an där bilar inte kan köra.

”Plattan i mattan!!”, skrek en av männen.

”Vilken tur att de tog vägen under E4:an”, tänkte Jesper.

De två männen såg barnen smita in under E4:an och försvinna. Först när Josefin, Anton och Alice stannade under bron märkte de att Jesper var borta .

”Neej! Men var är Jesper?” frågade Alice.

”Männen måste ha tagit honom”, svarade Anton.

”Vi måste cykla vidare, för här är vi inte säkra ”, sa Josefin.

”Vi cyklar till fyren och kollar om den är öppen”, föreslog Alice.

De började cykla i full fart mot fyren . När de kom fram till fyren såg de att nyckeln satt i dörren.  Alice fick en idé.

”Jag vet! Anton, du lockar in tjuvarna i fyren. Jag och Josefin gömme r oss bakom stugorna där borta!”

” Okey ”, sa Anton.

Alice och Josefin sprang till stugorna. Anton väntade utanför fyren så att männen ska kunna se honom. Männen sladdade in mot fyren. De hade hittat bilvägen dit.  De två männen hoppade ut ur bilen. Anton sprang fort upp mot fyren, öppnade dörren och gick in.

”Haha! Om han springer upp kan han ju inte komma ner utan att vi tar honom”, ropade en av männen.

Männen sprang in i fyren.

”Jag slår vad om att han är längst uppe i fyren”, sa en av männen.

Anton gömde sig bakom ett skåp uppe i fyrrummet. Han hörde att männen kom upp med snabba steg. Anton kikade fram lite grann. Han såg hur de gick runt i rummet, men de kunde inte hitta honom. Anton såg att han hade trappan alldeles bredvid sig. Han tog chansen och sprang ner för trappan fort som attan.

”Fort, han springer ner”, skrek en av männen.

Till slut kom Anton ner och låste hastigt dörren efter sig. Han kände i fickorna om han hade någon mobil på sig, men det hade han inte. Då hörde han att det bankade på bilrutan. Där satt Jesper. Han visade att han hade en mobil i handen. Anton försökte öppna bildörren, men det gick inte. Han försökte säga till Jesper att akta sig för stenen som han skulle kasta. Anton tog upp en sten och slängde den i rutan. Glaset gick sönder.

”Försök att ta dig ut”, sa Anton.

Jesper klev försiktigt ut genom bilrutan. Han rev sig lite grann i armen, men det var inget allvarligt, bara ett litet skärsår. Anton ropade på Alice och Josefin. Alice och Josefin kom springande mot dem. Josefin kramade om Jesper hårt.

”Nu ringer vi till polisen”, sa Jesper.

Jesper tog mobilen och ringde till polisen.

”Hej, vi har låst in två män i fyren i Jävre, kom fort”, sa Jesper och la på luren. Efter femton minuter såg de två polisbilar som svängde in på vägen mot fyren.

”Var är männen?” frågade en polis.

”Dom är i fyren och här är nyckeln”.

”Okej”, sa polisen.

Poliserna gick till fyrdörren och låste upp den. De grep männen och förde in dem i polisbilen.

”Tack så mycket, ni har just fångat smugglarna som har varit lösa i Piteå”, sa en av poliserna.

”Vi tror att dem har någonting i Qvarnen, så det är bäst att ni kollar upp det”, sa Alice

Polisen skjutsade hem barnen.

”Men var har ni varit”, ropade Alice och Antons mamma.

Polisen kom in och började berätta för henne vad som hade hänt.

”Ja, tack och lov att ni i alla fall är tillbaka”, sa deras mamma.

”Ja, jag gjorde illa mig lite grann”, sa Jesper.

”Ja just ja! Varför kunde du inte låsa upp inifrån?”  sa Anton.

”Jag försökte, men det gick inte. Det var en sån där gammal bil tror jag”, svarade Jesper.

Efter några timmar kom en polis in i huset.

”Smugglarna hade gömt knark uppe på vinden i Qvarnen. Det var tur att ni hittade männen i tid, annars skulle de bara hämtat mer knark, för de hade gömt 200 g. Vi tror att männen kommer få ett fängelsestraff”, sa polisen.

”Okej , vad bra”, sa Josefin.

Dagen efter var det en bild i tidningen på Jesper, Josefin, Anton och Alice.

”Tur att jag har dig”, sa Jesper till Josefin.

Barnen firade med att åka till Thai Garden, och sen gick de på bio. När de kom hem såg Josefin en tidning på bordet. Hon tog den och läste:

”Tjuvar lösa i Pitetrakten”.

”Nej, inte igen”, skrek Jesper

måndag, december 6th, 2010

Kapitel 24, Jesper, Josefin och kidnapparna

Jesper, Josefin och kidnapparna.

Jesper, Josefin och Rasmus satt i bilen på väg till sina kusiner Alice, Anton, My och Tom. De bodde i Jävre. Fast Anton var på fotbollsläger i Stockholm. Fanny, som övningskörde, följde med för att vara med Tom. Fanny var också kusin med Jesper och Josefin, fast hon bodde i Djupviken. När de var framme sprang de in och sökte upp Alice. Hon frågade var Evelina var.

”Evelina sover över hos en kompis”, svarade Josefin.

När de satt och pratade föreslog Josefin att de skulle fara och tälta på Bergön. Rasmus vill vara med My, men Alice sa att My låg sjuk i hög feber. De frågade Tom om han kunde skjutsa dem till Bergöhamn, och det kunde han. De började packa och Tom skjutsade dem till Bergöhamn. Där låg Alice lilla orangea gummibåt. De sa hejdå till Tom som åkte iväg med sin lilla röda bil. Rasmus, Josefin, Jesper och Alice hoppade i båten och Alice startade motorn och började köra mot Bergön. När de var framme satte de upp tältet nära vattnet.

De märkte att de inte hade några tändstickor så det blev ingen eld den kvällen. De gick in i tältet och åt lite godis istället. Men sen bestämde de sig för att gå lägga sig. De kröp ner i sovsäckarna och somnade direkt efter sin guppiga åktur med gummibåten . Rasmus vaknade av att vågorna slog mot stranden. Han kände att han var pinknödig så han gick ut för att pinka. Plötsligt la någon sin hand på hans axel och lyfte upp honom. Alice och Josefin sov så hårt så de hörde inte att Rasmus skrek. Men Jesper vaknade. När han kom ut satt redan tre män i en båt. Långt där ute såg Jesper Alices orangea båt och det var ingen båt på stranden. Josefin och Alice kom ut klarvakna , och frågade vad som stod på. De förstod att de behövde hjälp och ringde till Tom.

Men till svar fick de:

”Lämna ett meddelande så ringer jag upp”.

De ringde till Fanny. Där svarade Tom. Han sa irriterat:

”Jag och Fanny är upptagna just nu”. Men när Josefin hade berättat om det som hänt sa Tom att han skulle komma direkt. Barnen packade ihop och var klara när Tom kom. Han körde dem till Bergöhamnen i sin båt. Sen satte de sig i bilen men Tom hittade först inte bilnycklarna. Men Fanny hittade dem i handskfacket. Från baksätet hörde man:

”Kör järnet, Rasmus är ju borta”.

De körde runt i hela Jävre. De var vid skolan, fotbollsplanen, kvarnen och kyrkan. De var till och med upp på Barksjövägen. Tom som suttit alldeles tyst skrek nu:

”Polisen är efter oss! Vi måste stanna”.

”Nej, vi måste hitta Rasmus”, sa Fanny.

Det blev ett väldigt liv i bilen. De körde ner till ICA och blev lite uttittade, eftersom polisen körde bakom dem med blåljusen på. De pratar med polisen och sa att deras lillebror blivit kidnappad. Medan Tom pratade med polisen såg Jesper tre män som låste fyren.

”Tänk om de har låst in Rasmus i fyren!” skrek Jesper. Poliserna hoppade i bilen och sa:

”Håll er undan och stanna här!”  Poliserna for ut på E4:an och var efter bilen med de tre männen. Josefin sprang till fyren. Hon drog med sig Jesper och Alice. De tog gångvägen under E4:an. Tom och Fanny stannade i bilen efter fortkörningen. När Josefin och gänget var framme vid fyren upptäckte de att de inte hade någon nyckel, så Josefin tog fram ett gem ur fickan och gav det till Alice. Men gemet var för svagt för att kunna dyrka upp det starka låset, så de börjar leta på marken efter nyckeln. Josefin blev så arg att hon knuffade omkull Jesper.

”Vad gör du?” skrek Jesper.

”Det märker du väl”, skrek Josefin tillbaka.

”Nej, det gör jag inte, men jag hittade nyckeln”, sa Jesper.

”Hit med den då!” Josefin fick nyckeln och gav den till Alice. Men Alice tyckte Jesper skulle öppna.

”Det var ju Jesper som hittade nyckeln”, sa Alice.

”Men det var ju jag som knuffade honom. Utan mig hade han aldrig hittat den”, skrek Josefin.

Plötsligt hörde man en röst uppifrån fyren:

”Sluta tjafsa, jag är pinknödig!”

Jesper satte nyckeln i låset och vred om, dörren gick upp och Josefin gick först och sen kom Jesper och sist Alice. När de hade gått en bit ramlade Jesper över Alice och de rullade nerför hela trappan. Det blev en jobbig väg upp. Halvvägs upp mötte de Rasmus och Josefin. Alice och Jesper flåsade mycket. Alla fyra gick ner och mötte Tom och Fanny. Alice mamma och pappa hade också kommit. Rasmus sprang direkt till buskarna och pinkade.

Poliserna kom fram och sa att de ringt efter förstärkning som kört iväg med kidnapparna till polisstationen. Sedan sa de hejdå och körde iväg med sin polisbil. Nu ville Tom berätta för barnen att han blev av med körkortet när han körde för fort.

Men Rasmus var i alla fall tillbaka och My var frisk. När Rasmus fick höra att My var frisk blev han så glad att han hoppade upp och ner som en galen apa. ­

”Det här ska firas, vi far till MD:s och äter”, sa Alice. Så satte sig alla i bilen på väg till MD:s.

måndag, december 6th, 2010

kapitel 23, Jesper, Josefin och äventyret på Högberget

Jesper, Josefin och äventyret på Högberget.

En dag under jullovet kom Tom och hämtade Jesper och Josefin. De skulle till sina kusiner Alice, Anton och My i Jävre. Kusinerna hade planerat att ha en picknick på Högberget, där Anton och Alice hade en koja. Rasmus och My skulle få följa med de stora barnen några timmar. Men när de skulle fara, ångrade My sig och ville inte följa med. Men Rasmus följde med ändå.

Tom skjutsade dem till Högberget. När de kom fram sprang Rasmus genast iväg för att leka. Anton, Alice, Jesper och Josefin gick mot kojan. Men när de gått en bit kom de på att de glömt väskan med fika, så de fick gå tillbaka till parkeringen där väskan stod. De hade alldeles glömt bort att Rasmus följde med. Han hade under tiden hittat en avsvimmad flicka.

När de stora barnen kom till kojan upptäckte de att den hade rasat. De började bygga upp den igen. När de var nästan klara kom en gubbe som de inte kände igen. Barnen gömde sig inne i den halvbyggda kojan. Rasmus satt en bit längre bort, gömd bakom en sten. Plötsligt drog någon i hans jacka.

”Vad gör du här?” frågade gubben.

”Jag leker”, svarade Rasmus.

”Har du sett min flicka?” frågade gubben. Rasmus tyckte att gubben lät arg, så han blev rädd och sprang iväg. Plötsligt ramlade han och fastnade i den djupa snön. Gubben hjälpte Rasmus att stiga upp, och sedan visade Rasmus vägen till flickan. Men när de kom fram var inte flickan där.

”Du sa ju att hon var här. Det här är inget att skoja om”, sa gubben.

”Men hon var här, jag lovar”, svarade Rasmus.

Medan Rasmus och gubben bråkade, var de andra väldigt oroliga för hur det hade gått för Rasmus.

”Tänk om gubben är en mördare eller kidnappare”, sa Josefin.

Gubben tog Rasmus med sig och gick tillbaka till kojan.

”Har du några andra med dig?” frågade gubben.

”Ja, det har jag”, sa Rasmus.
När de kom fram till kojan visade Rasmus sina syskon och kusiner.

”NI kan väl alla hjälpa till och leta efter min flicka”, bad gubben.

Rasmus gick och letade och letade. Till slut hittade Rasmus flickans sönderrivna jacka. Då såg han en skugga bakom sig. Pang, så fick han ett slag i huvudet.

Josefin och Anton började bli oroliga att det hänt något med Rasmus . De började leta. När de letat ett tag satte de sig ner och vilade . De hörde motorljud som kom närmare och närmare. Till slut kom en skoter.  Anton blev väldigt intresserad.  De såg inte att det var flickans pappa, för han hade svart visir på hjälmen.

”Oj, det är en Skidoo rev 800”, sa Anton

”Sluta tänk på det nu. Titta, det är ju Rasmus och en flicka som ligger i skoterpulkan, skrek Josefin.

”Stanna”, skrek både Josefin och Anton. De sprang och hämtade de andra barnen.  De sprang nerför berget och ringde till pappa. Men pengarna  i mobilen var slut, och det var bara Anton som hade mobilen med sig.

De gick efter skoterspåret och såg att skotern stod lämnad vid en mörk grotta. De gick in i grottan och helt plötsligt hörde de någon som snarkade. De gick längre in i grottan.

Då såg Anton och Josefin att det var Rasmus som låg och sov.

”Nej, titta, flickan sover också här”, sa Anton. Plötsligt vaknade Rasmus.

”Oj, vad jag är yr”, sa han.

”Vad har hänt?” frågade Alice oroligt.

”Jag vet inte. Jag fick nog ett slag i huvudet”, svarade Rasmus.

Då kom gubben som körde skotern in i grottan.

”Vad gör ni här? Ut!” skrek gubben. Han såg inte att det var barnen som Rasmus visat tidigare, eftersom de stod med ryggen mot gubben.

”Vi är Rasmus syskon och kusiner”, sa Josefin.

”Och jag är Lisas pappa”, sa gubben.

”Vem är Lisa?” frågade barnen.

”Det är flickan som ligger där, hon ni letar efter”. Har ni ringt efter ambulansen?” sa pappan.  Han hade tappat sin mobil när han körde skoter, så han kunde inte ringa.

De ringde efter polisen och ambulansen, för man kan ju ringa 112 även om det är slut pengar.

”Oj, flickan har inte vaknat än”, sa Alice.

”Vi gör en bår och bär ner Lisa från berget”, föreslog Anton.

De byggde båren tills det började skymma.  När den var klar la de Lisa på båren och bar henne nerför det branta berget i den djupa snön.

Efter en timme hörde de sirener. Ambulansen hämtade Lisa och pappan.

”Ni andra får åka med polisbilen”, sa en av ambulansförarna som hette Sara.  De åkte till sjukhuset och där fick de varm choklad och bullar. Efter en halv timme lånade Josefin Saras mobil och ringde till sin mamma och pappa och till Anton,  Alice och Mys föräldrar, och bad att de skulle  komma.

När föräldrarna kom in i sjukhusrummet såg de en flicka i en säng och en pappa. Till sist kom Anton, Josefin, Jesper och Alice och Rasmus.  De hade varit i väntrummet medan de druckit choklad.

”Vad har hänt, har ni gjort er illa?” frågade mamma oroligt.

”Nej men Lisa hade svimmat och Rasmus hade fått ett slag i huvudet”, svarade Anton.

”Vem är Lisa och vem slog Rasmus i huvudet”, undrade pappa. Alice gick fram till Lisa som låg i sängen.

”Det här är Lisa”, sa Alice. Plötsligt vaknade Lisa. Pappan till Lisa brast i gråt.

”Min älskade Lisa. Du måste stanna till i morgon”, sa pappan.

Nästa dag var det julafton. Eftersom Lisa och hennes pappa skulle fira jul bara de två, fick de vara tillsammans med Jesper, Josefin och deras familjer.

Nu var det julafton. Lisa fick börja öppna sina julklappar först. Hon fick massor av leksaker. Den sista presenten var en pälsjacka. Josefin började igen berätta om vad de varit med om på Högberget. Men de fick aldrig reda på vem som slagit Rasmus i huvudet.

torsdag, december 2nd, 2010

Kapitel 22, Blodet

Blodet

Söndag, Jesper och Josefin satt i den svarta skinn- soffan och bläddrade igenom alla kanaler. De hade väldigt tråkigt, ja ur- tråkigt!  Josefine slutade att bläddra och stannade på en kanal, hon höjde istället ljudet. Programmet hon hamnade på kallades ”har du tråkigt så kolla här”. Josefine satt storögd och kollade på tv-skärmen. ”Om du har tråkigt så gå och hämta teaterblod och gör några låtsassår, sen går du och hämtar din mamma och säger ”en katt har rivit mig”. Josefin försvann direkt till sitt rum för att hämta lite teaterblod. En liten stund senare kom hon in där Jesper satt. Josefin hade hällt blod på armarna och fingrarna och gjort så att det droppade på kläderna.

Jesper sa, ”Men Josefin, mamma kommer bli jätte arg för att du spillt blod på din nya tröja.”

Josefin tänkte en stund.

”Jo det förstås, men de är ju värt skämtet”, svarade Josefin .

”Josefin”, sa Jesper samtidigt som han suckade djupt.

Josefin sprang in i köket och ropade högt på mamma som vek tvätt i tvätt stugan.  Anna-Karin, kom efter några sekunder in i köket och såg Josefin. Mamma skrek; ”Hjälp! Josefin, vad har du gjort?!  ”Jag var ute i parken och lekte och då kom en snäll och söt katt som ville kela med mig. Plötsligt klöste den mej”, ljög Josefin.

”Men gud hur du ser ut”, sa mamma.

Evelina kom ut ur sitt rum och såg frågande ut.

”Ser du Josefin”, sa Anna-Karin till henne.

”Men vad har du gjort din klant?”, frågade Evelina

”Värst vad du bryr dig”, svarade Josefin tillbaka.

Mamma bestämde att de skulle åka till vårdcentralen och titta på såren. Jesper satt i soffan och suckade åt Josefin, sen började han läsa en bok om sköldpaddor.

”Ta på dig jackan och skorna så far vi”, sa mamma.

Det var bara 10 minuters väg till vårdcentralen. Snart satt de i väntrummet.  Väntan var lång, men tillslut kom en doktorn, Petter Andersén.  ”Oj”, sa Petter när han såg Josefins sår. ”Då får du och din mamma följa med här så ska vi titta på såret”. Josefin fick sätta sig på en pall och dra upp tröjan så doktorn kunde se såret ordentligt. Han började tvätta av såret med vatten och bomull, det luktade lite konstigt. De var då Josefin blev upptäckt.  ”Oj det här var ovanligt”, sa doktorn med en lurig röst. Mamma blev orolig och Josefinfick en konstig känsla i magen.

Doktorn bad att få se vad Josefin hade i fickan, och då hon inte ville visa satte doktorn in handen i fickan. Han hittade teatersminket, vilket förklarade allt. Doktorn satt och försökte hålla sig för skratt medan han försökte se allvarlig ut.

Anna-Karin tog Josefin hårt i armen och knuffade henne ut ur vårdcentralen. Josefin var full i skratt, och gjorde allt för att inte skatta. Väl hemma, sprang Josefin upp på rummet. Efter en stund ropade mamma på henne. Josefin och Jesper gick ned till mamma. ”Josefin”, började Josefins mamma,” jag vet att du gillar och skoja. Men snälla skoja inte om sånt här! Dessutom har du fått blod på hela tröjan och den är ju ny!! Du får kompis förbud i fem dagar”.
Josefin och Jesper gick till Josefins rum och Josefin berättade allt om vad som hände på vårdcentralen. ”Josefin, du är inte riktigt klok”, sa Jesper med ett leende på läpparna. De började gapskratta. ”Jag måste ringa min kusin Elin i Hemmingsmark, och berätta om idag”, sa Josefin. 07012… började hon slå.

Elin svarade och lyssnade och Josefin pladdrade på i minsta detalj. Elin blev inte särskilt förvånad över skämtet.  Elin frågade om Josefin hade lust att komma till henne och kanske sova över. Josefin blev väldigt glad när hon frågade men hon fick säga att det inte gick eftersom hon hade fått kompisförbud. Mamma kom in och sa till Josefin att hon måste lägga på för de skulle äta. Josefin sa hej då och gick sedan och åt makaroner och korv. Efter maten gick Jesper och Josefin och gjorde matte läxan. Josefin hatar matte medan Jesper älskar det. Josefins favoritämne är idrott. För då får hon springa och röra på sig. Jesper gillar mest Matte som sagt. Han är bäst på matte i hela klassen. Jesper blev klar med läxan långt före Josefin. Så han gick till soffan och fortsatte läsa ur sin bok om sköldpaddor. När Josefin äntligen var klar med läxan gick hon också och satte sig i soffan men inte för att läsa utanför att titta på tv. Hon satt och bläddrade igenom alla kanaler åter igen. Men den här gången stannade hon på Barn kanalen.  Det var ett program om katter. Och Josefin som älskade katter lyssnade noga på vad tv:n sa. Sedan gick både hon och Jesper och la sej under det mjuka täcket och på de sköna madrasserna. Och efter bara fem minuter somnade de.

måndag, november 29th, 2010

Kapitel 20, Katten på nätet

Katten på nätet

Josefin satt i deras rum och kollade på katter på blocket, och medan stod Jesper bredvid och tjatade på att få spela spel. Efter 10 minuters tjatande utan resultat gav han upp och tog en bok och satte sig i sängen.

”Mamma mamma kom”! ropade Josefin.

”Vad är det gumman?” svarade Anna-Karin.

”Men kom bara!”

”Inte nu vi ska fara”, sa hon igen.

”Men snabbt! Snälla!”, försökte Josefin.

”Okej, men då får det gå snabbt”, sa Anna-Karin.

Anna-Karin kom upp och tittade på dataskärmen.

”Vad är det då?”

”Kolla mamma det är en katt till salu i Hemmingsmark och vi ska ju dit idag”, sa Josefin.

”Jaha jag ska tänka på saken men stäng av datorn och kom och klä på er kläderna”.

”Okej kommer”, sa Josefin hoppfullt.

*   *   *

Jesper hade redan gått och satt sig i bilen. Han spelade på sitt Nintendo DS. Det var ett Mario spel som han tyckte om. Han hade hörlurar i spelet så han hörde inte när de andra kom och satte sig i bilen.

”Josefin jag tänkte på det där med katten och jag tänkte att eftersom att du har tjatat så länge på att få en katt, och att vi ska fara till Hemmingsmark så kan vi ju fara och titta på katten, sa Anna-Karin.

”Jippie, yes. Tack mamma!”, utbrast Josefin.

 

Att åka bil till Hemmingsmark tog ungefär 20 minuter.

Evelina satt längst ut och kom ut först.

När alla hade kommit ut ur bilen så gick de till altanen för där satt deras kusiner. Åke och Katarina satt och drack kaffe och Staffan och Daniel drack saft.

”Men hej!”, sa Katarina och gick och kramade sin bror Arne.

”Hej vad kul att vi fick komma”, sa Arne.                                        Medan de vuxna pratade och kramade om varandra så gick Jesper, Josefin, Daniel och Staffan in och började prata om vad dom skulle göra.

”Jag kollade på blocket idag, sa Josefin. Och där var det en katt här i Hemmingsmark.

”Men det är ju vår granne Folke”, sa Daniel.

”Är det! Men då frågar jag mamma om vi får gå dit och kolla”, sa Josefin glatt.

*   *   *

Dom fick fara och kolla på katten men Anna-Karin följde också med eftersom det var hon som skulle bli tvungen att betala.

Josefin kom såklart först till dörren och knackade på den bruna och lite slitna dörren.

Man kunde höra fotsteg närma sig och tillslut öppnade en man i 60 års åldern. Han hade på sig en vit t-shirt och några bruna arbetsbyxor. Det var Anna-Karin som pratade.

”Hej mitt namn är Anna-Karin och vi kom hit för vi tänkte köpa din katt som du la ut på blocket”.

”Jaha, sa Folke. Men det finns ett problem, Jallis har sprungit bort och har inte kommit hem på ett bra tag så jag misstänker att hon har dött”.

”NEEEJ!”, skrek Josefin. Då finns det inte en chans att jag får en katt.

Josefin sprang hem till Staffan och Daniel gråtandes.

Josefin var jätteledsen, den här gången trodde hon verkligen på att hon skulle få med sig en katt hem.

Men hon bestämde sig för att inte ge upp så lätt. Åh nej!

Hon gick till de andra barnen som höll på att leka kurragömma. Förutom Evelina förstås hon var för gammal för sådant påstod hon.

”Hallå, kom, ropade Josefin. Vi går ut i skogen och letar efter katten”.’

Ingen ville egentligen, men de kom överens om att de måste få Josefin på bättre humör.

”Okej, vi kommer”, sa Rasmus.

Alla barn gick runt och letade. Dom letade i en timme, två timmar och när tre timmar hade gått utan resultat så gav de upp. De skulle nog aldrig få se den katten igen.

När de kom hem stod Anna-Karin och väntade på dem.

”Kom barn! Vi har goda nyheter”.

”Vad mamma vad?”, undrade Jesper.

”Folke ringde och han hade hittat katten Jallis, med ungar! Och han sa att vi kunde få en kattunge eftersom att vi hade kommit hit”.

”Va är det sant!? Kan jag få den snälla”, bad Josefin.

”Ja om du lovar att du sköter om den och att vi slipper bry oss om att den finns”, sa Anna-Karin.

”Ja ja absolut inga problem”, sa Josefin nästan skrikande.

”Okej vi tar och hämtar den på hemvägen, jag ringer och berättar för Folke, sa Anna-Karin efter en stunds tänkande.

*   *   *

På kvällen när de skulle hem så var Josefin på helspänn. De tackade familjen Westerlund för att de fick komma sen satte de sig i bilen.

”Nu bär det iväg”, sa Arne och trampade på pedalen.

När de kom till Folke så gick bara Josefin och Anna-Karin in till honom. Resten av familjen stannade i bilen.

Josefin och Anna-Karin fick se alla kattungar. Det var sex stycken och Josefin skulle få plocka den hon tyckte om mest.

”Undrar om jag tar den i mitten, sa Josefin. Eller… nejnej föresten jag tar den som är längst till vänster.

”Är du säker på ditt val?”, frågade Folke.

”Jajamen helt säker den är gulligast”, sa Josefin bestämt.

”Okej visst ta den du”, sa Folke och räckte över kattungen till Josefin.

När de kom ut till bilen sa Josefin.

”Hon ska få heta Maja”.

”Vilket fint namn ta det”, svarade Anna-Karin.

På vägen hem så satt Josefin och gosade med kattungen hela tiden.