Archive for Jävreskola

tisdag, december 7th, 2010

Kapitel 26, Jesper och Josefin på Högberget

Jesper & Josefin på Högberget

Det är vårvinter.

Jesper, Josefine, Evelina och Rasmus sitter i bilen på väg till kusinerna i Jävre.

Pappa kör. Mamma sjunger en låt från ACDC.

Evelina suckar.

Kusinerna står och vinkar på bron när de kommer.

Det är Tom 18 år, Anton 11 år, Alice 10 år och Lilla My 4 år.

De ska köra skoter hela helgen och barnen längtar.

***

Dagen efter ger de sig i väg med skotrarna till högberget.

De har en stor kylväska full med korv att grilla och flera paket citronkakor.  Flera termosar varm choklad är också nedpackade.

När de kommer upp till Högberget gör pappa upp en eld. Det börjar snöa lite grann. Men det gör inget. Det är mysigt ändå att sitta vid elden och grilla korv och dricka varm choklad.

Alla njuter av att  se på  utsikten.

”En björn!” ropar Alice.  Hon har sett en björn i sin kikare.

”Får jag se” säger Tom och knuffar till Alice.  Tom tittar också. Ungefär hundra meter in i skogen skymtar Tom en stor varelse som försvinner mellan träden.

“kom alla! Nu åker vi hem”, skrek pappa Arne. Man kunde höra hans rädsla i rösten.

Alla skyndar sig till skotrarna och snabbt åker de iväg nerför Högberget.

***

Tom sitter vid sin dator. Anton och Josefine sitter och pratar.

”Vilken spännande dag vi har haft” sa Josefin.

”Om det är en björnhona, och om hon har ungar, kan hon vara aggressiv.  Vi får vara försiktiga”, sa Anton.

Alice sitter och läser en bok som handlar om skolan och My leker med Barbie. Jesper leker med hunden.

Men alla tänker på vad de sett under dagen. ”Var det verkligen en björn”? tänker alla.

***

På kvällen efter middagen sitter alla kusiner i Alice rum.

”Tror ni att det var en björn vi såg”? sa Anton.

”Ja, det tror jag”, sa Jesper.

”Jag vet”, utropar Anton, ”farfar har ju en gammal björnfälla i uthuset! Den kan vi nog låna.”

”Ja, vilken bra ide”, säger Josefine, ”fast det får bli en hemlighet förstås”.

Dom smyger till uthuset.  Föräldrarna är upptagna med att diska undan efter middagen så de märker inget.

”Oj, vad stor den är! sa Josefine, när de kom in i uthuset och de fick syn på fällan.

”Björnfällan ser ut som ett lejongap”, utropar Jesper.

”Det tycker jag också”, sa Alice

Josefin lyfte i björnfällan.  Den var tung.

”Hjälp mig” sa Josefine. Alla barnen kom och hjälpte Josefine.

Tillsammans orkade de bära in björnfällan.

***

De börjar planera. Det visste att det fanns en liten stuga på Högberget.  Den kunde de spana från och kanske locka fram björnen.

”Evelina, kan du fixa smörgåsarna”? sa Anton.

”Ja, det kan jag, om Tom kan fixa varm choklad, och Jesper får ordna med sovsäckar och ficklampor”, sa Evelina.

När allt är klart smyger de sig ut ur huset mot Toms bil och åker iväg mot Högberget.  Tom var först lite tveksam till att följa med, men han var också nyfiken på om det verkligen var en björn de sett, här i lilla Jävre?

***

Dom går upp till stugan.  Tom bär packnigen.  Köttbiten lämnar de på bron. När de kommer in i stugan äter de sin matsäck.  Lilla My somnar direkt. Hon är inte van att var upp så här länge. De andra sitter och planerar hur de ska locka fram björnen. Plötsligt väcks My av ett ljud.  Hon blir klarvaken.  Precis utanför fönstret vid sängen där hon ligger står en björn!

”Björnen”! skriker My. Hon hoppar in i en vedlåda som står bredvid sängen.  Då ser alla.  Det är en björn!  Alla blir rädda.   ”Vad ska vi göra? Skriker Alice.

Samtidigt ser björnen köttbiten som ligger på bron. Han slickar sig om munnen.

***

Hemma börjar föräldrarna undra var barnen är.  De går ut och letar men inte ett enda spår finns av dem.

”Vi ringer 112”! sa pappa.

”Skönt!  Polisen hittar säkert barnen” sa mamma.

Polisen kommer genast.  De har med sig en hund.

”Får jag ett klädesplagg från något av barnen”, säger polisen. Polisen får ett klädesplagg. Polisen kan börja söka. För att de inte ska ta så lång tid, kör de polisbil. När de har kommer fram leder hunden Sally  polisen mot berget.

***

I stugan skakar alla av rädsla. Björnen är på väg till köttet. Plötsligt vänder björnen sig om, han känner doften av hund. Han lufsar iväg mot skogen. Polisen kommer. Barnen är räddade.

***

Mamma och moster ställer fram varm choklad och bullar. Alla tycker det är gott.

Det var inte bra att ni gick dit alldeles ensamma, sa mamma. Men nu kan alla sova gott. Och det gjorde de.

måndag, december 6th, 2010

kapitel 25, Halloween med Jesper och Josefin

Halloween med Jesper och Josefin

Jesper och Josefin satt i bilen på väg till sina kusiner i Jävre. Det var höstlov och dagen innan Halloween. Jesper och Josefin hade bestämt att de skulle sova över hos sina kusiner Alice och Anton de sista dagarna på höstlovet. Mamma och pappa hade köpt en tidning och slängt den i baksätet.

”Jesper, kolla här! Nu har vi något att göra på höstlovet”, sa Josefin och visade Jesper tidningen.

”Smugglare lös”, läste Jesper högt. Han stönade och sa:

”Inte ett till mysterium!”

När de var framme körde de in med bilen på Alice och Antons uppfart. Jesper och Josefin hoppade ut ur bilen och tog sina väskor ur bagaget. Sen gick de in i huset.

”Heej!” ropade Alice och Anton.

”Hejsan!” svarade Jesper och Josefin.

Efter ett tag kom Jesper och Josefins mamma och pappa in i huset. De satte sig vid matbordet och alldeles strax satt alla och fikade.  Medan de vuxna fikade klart, bestämde sig barnen för att ta en cykeltur. Jesper och Josefin fick låna två cyklar och snart var de i väg. De cyklade förbi Qvarnen och såg en bil som stod där.

Qvarnen var ett stort, rött, gammalt hus med många fönster. Det såg faktiskt väldigt kusligt ut när det var mörkt. Förr i tiden var det en kvarn där man malde mjöl, men nu var det ett museum med många spännande saker att titta på.

”Det kanske är smugglarna som har parkerat bilen här”, sa Josefin till Jesper på skoj.

”Hahaha… säkert”, sa Jesper.

”Ni har väl hört om smugglarna som är lösa”, sa Josefin.

”Ah, läskigt”, sa Alice.

De cyklade tillbaka till Alice och Anton för att äta middag. Efter middagen sa Alice och Antons mamma att de kunde göra i ordning sina halloweendräkter så de var klara till nästa dag. Alla tyckte att det var en bra ide, så de satte igång med dräkterna. Sedan gick de upp och la sig.

Nästa dag vaknade de av att Anton låg och snarkade. Typiskt Anton . Anton var vild och hade mycket idéer, men inte alltid de bästa, precis som Josefin. Men Alice var smart och hade ofta många kloka idéer.

Halloweenkvällen började närma sig och de tog på sig sina dräkter och sminkade sig. När de var klara hoppade de på cyklarna.

”Vi kan ju kolla om bilen är kvar”, sa Josefin

”Bra ide”, svarade Anton. Jesper och Alice tvekade, men de hängde på i alla fall. När de kom fram stod samma bil kvar. Plötsligt såg de ett ljus i ett fönster. Alla tittade på varandra.

“Vi kollar vad som händer där inne”, sa Josefin och började gå mot Qvarnen. Alla hängde på. Alice hittade en dörr och de gick in.  Det var alldeles tyst… tills Jesper råkar kliva in i en plåthink! Han snubblade omkull och försökte ställa sig upp. Men då han klev upp välte han en stapel med andra plåthinkar. Det skramlade till fruktansvärt. Han hörde hur det kom snabba steg nerför trappan och han ropade:

”Spriiing!!!”

Men alla var redan borta. De hade sprungit ut till cyklarna när det skramlade till. Då kände Jesper ett hårt grepp i jackan. Han vände sig om och såg två män.

”Vad har vi här”, sa en man.

”Jaa du, jag cyklade förbi och halkade in”, sa Jesper till sitt försvar.

”In i bilen med dig”, sa en av männen.  De gick ut och knuffade in Jesper i bilen. De startade bilen och körde mot ICA. De såg barnen cykla mot fyren. Barnen har tagit cykelvägen under E4:an där bilar inte kan köra.

”Plattan i mattan!!”, skrek en av männen.

”Vilken tur att de tog vägen under E4:an”, tänkte Jesper.

De två männen såg barnen smita in under E4:an och försvinna. Först när Josefin, Anton och Alice stannade under bron märkte de att Jesper var borta .

”Neej! Men var är Jesper?” frågade Alice.

”Männen måste ha tagit honom”, svarade Anton.

”Vi måste cykla vidare, för här är vi inte säkra ”, sa Josefin.

”Vi cyklar till fyren och kollar om den är öppen”, föreslog Alice.

De började cykla i full fart mot fyren . När de kom fram till fyren såg de att nyckeln satt i dörren.  Alice fick en idé.

”Jag vet! Anton, du lockar in tjuvarna i fyren. Jag och Josefin gömme r oss bakom stugorna där borta!”

” Okey ”, sa Anton.

Alice och Josefin sprang till stugorna. Anton väntade utanför fyren så att männen ska kunna se honom. Männen sladdade in mot fyren. De hade hittat bilvägen dit.  De två männen hoppade ut ur bilen. Anton sprang fort upp mot fyren, öppnade dörren och gick in.

”Haha! Om han springer upp kan han ju inte komma ner utan att vi tar honom”, ropade en av männen.

Männen sprang in i fyren.

”Jag slår vad om att han är längst uppe i fyren”, sa en av männen.

Anton gömde sig bakom ett skåp uppe i fyrrummet. Han hörde att männen kom upp med snabba steg. Anton kikade fram lite grann. Han såg hur de gick runt i rummet, men de kunde inte hitta honom. Anton såg att han hade trappan alldeles bredvid sig. Han tog chansen och sprang ner för trappan fort som attan.

”Fort, han springer ner”, skrek en av männen.

Till slut kom Anton ner och låste hastigt dörren efter sig. Han kände i fickorna om han hade någon mobil på sig, men det hade han inte. Då hörde han att det bankade på bilrutan. Där satt Jesper. Han visade att han hade en mobil i handen. Anton försökte öppna bildörren, men det gick inte. Han försökte säga till Jesper att akta sig för stenen som han skulle kasta. Anton tog upp en sten och slängde den i rutan. Glaset gick sönder.

”Försök att ta dig ut”, sa Anton.

Jesper klev försiktigt ut genom bilrutan. Han rev sig lite grann i armen, men det var inget allvarligt, bara ett litet skärsår. Anton ropade på Alice och Josefin. Alice och Josefin kom springande mot dem. Josefin kramade om Jesper hårt.

”Nu ringer vi till polisen”, sa Jesper.

Jesper tog mobilen och ringde till polisen.

”Hej, vi har låst in två män i fyren i Jävre, kom fort”, sa Jesper och la på luren. Efter femton minuter såg de två polisbilar som svängde in på vägen mot fyren.

”Var är männen?” frågade en polis.

”Dom är i fyren och här är nyckeln”.

”Okej”, sa polisen.

Poliserna gick till fyrdörren och låste upp den. De grep männen och förde in dem i polisbilen.

”Tack så mycket, ni har just fångat smugglarna som har varit lösa i Piteå”, sa en av poliserna.

”Vi tror att dem har någonting i Qvarnen, så det är bäst att ni kollar upp det”, sa Alice

Polisen skjutsade hem barnen.

”Men var har ni varit”, ropade Alice och Antons mamma.

Polisen kom in och började berätta för henne vad som hade hänt.

”Ja, tack och lov att ni i alla fall är tillbaka”, sa deras mamma.

”Ja, jag gjorde illa mig lite grann”, sa Jesper.

”Ja just ja! Varför kunde du inte låsa upp inifrån?”  sa Anton.

”Jag försökte, men det gick inte. Det var en sån där gammal bil tror jag”, svarade Jesper.

Efter några timmar kom en polis in i huset.

”Smugglarna hade gömt knark uppe på vinden i Qvarnen. Det var tur att ni hittade männen i tid, annars skulle de bara hämtat mer knark, för de hade gömt 200 g. Vi tror att männen kommer få ett fängelsestraff”, sa polisen.

”Okej , vad bra”, sa Josefin.

Dagen efter var det en bild i tidningen på Jesper, Josefin, Anton och Alice.

”Tur att jag har dig”, sa Jesper till Josefin.

Barnen firade med att åka till Thai Garden, och sen gick de på bio. När de kom hem såg Josefin en tidning på bordet. Hon tog den och läste:

”Tjuvar lösa i Pitetrakten”.

”Nej, inte igen”, skrek Jesper

måndag, december 6th, 2010

Kapitel 24, Jesper, Josefin och kidnapparna

Jesper, Josefin och kidnapparna.

Jesper, Josefin och Rasmus satt i bilen på väg till sina kusiner Alice, Anton, My och Tom. De bodde i Jävre. Fast Anton var på fotbollsläger i Stockholm. Fanny, som övningskörde, följde med för att vara med Tom. Fanny var också kusin med Jesper och Josefin, fast hon bodde i Djupviken. När de var framme sprang de in och sökte upp Alice. Hon frågade var Evelina var.

”Evelina sover över hos en kompis”, svarade Josefin.

När de satt och pratade föreslog Josefin att de skulle fara och tälta på Bergön. Rasmus vill vara med My, men Alice sa att My låg sjuk i hög feber. De frågade Tom om han kunde skjutsa dem till Bergöhamn, och det kunde han. De började packa och Tom skjutsade dem till Bergöhamn. Där låg Alice lilla orangea gummibåt. De sa hejdå till Tom som åkte iväg med sin lilla röda bil. Rasmus, Josefin, Jesper och Alice hoppade i båten och Alice startade motorn och började köra mot Bergön. När de var framme satte de upp tältet nära vattnet.

De märkte att de inte hade några tändstickor så det blev ingen eld den kvällen. De gick in i tältet och åt lite godis istället. Men sen bestämde de sig för att gå lägga sig. De kröp ner i sovsäckarna och somnade direkt efter sin guppiga åktur med gummibåten . Rasmus vaknade av att vågorna slog mot stranden. Han kände att han var pinknödig så han gick ut för att pinka. Plötsligt la någon sin hand på hans axel och lyfte upp honom. Alice och Josefin sov så hårt så de hörde inte att Rasmus skrek. Men Jesper vaknade. När han kom ut satt redan tre män i en båt. Långt där ute såg Jesper Alices orangea båt och det var ingen båt på stranden. Josefin och Alice kom ut klarvakna , och frågade vad som stod på. De förstod att de behövde hjälp och ringde till Tom.

Men till svar fick de:

”Lämna ett meddelande så ringer jag upp”.

De ringde till Fanny. Där svarade Tom. Han sa irriterat:

”Jag och Fanny är upptagna just nu”. Men när Josefin hade berättat om det som hänt sa Tom att han skulle komma direkt. Barnen packade ihop och var klara när Tom kom. Han körde dem till Bergöhamnen i sin båt. Sen satte de sig i bilen men Tom hittade först inte bilnycklarna. Men Fanny hittade dem i handskfacket. Från baksätet hörde man:

”Kör järnet, Rasmus är ju borta”.

De körde runt i hela Jävre. De var vid skolan, fotbollsplanen, kvarnen och kyrkan. De var till och med upp på Barksjövägen. Tom som suttit alldeles tyst skrek nu:

”Polisen är efter oss! Vi måste stanna”.

”Nej, vi måste hitta Rasmus”, sa Fanny.

Det blev ett väldigt liv i bilen. De körde ner till ICA och blev lite uttittade, eftersom polisen körde bakom dem med blåljusen på. De pratar med polisen och sa att deras lillebror blivit kidnappad. Medan Tom pratade med polisen såg Jesper tre män som låste fyren.

”Tänk om de har låst in Rasmus i fyren!” skrek Jesper. Poliserna hoppade i bilen och sa:

”Håll er undan och stanna här!”  Poliserna for ut på E4:an och var efter bilen med de tre männen. Josefin sprang till fyren. Hon drog med sig Jesper och Alice. De tog gångvägen under E4:an. Tom och Fanny stannade i bilen efter fortkörningen. När Josefin och gänget var framme vid fyren upptäckte de att de inte hade någon nyckel, så Josefin tog fram ett gem ur fickan och gav det till Alice. Men gemet var för svagt för att kunna dyrka upp det starka låset, så de börjar leta på marken efter nyckeln. Josefin blev så arg att hon knuffade omkull Jesper.

”Vad gör du?” skrek Jesper.

”Det märker du väl”, skrek Josefin tillbaka.

”Nej, det gör jag inte, men jag hittade nyckeln”, sa Jesper.

”Hit med den då!” Josefin fick nyckeln och gav den till Alice. Men Alice tyckte Jesper skulle öppna.

”Det var ju Jesper som hittade nyckeln”, sa Alice.

”Men det var ju jag som knuffade honom. Utan mig hade han aldrig hittat den”, skrek Josefin.

Plötsligt hörde man en röst uppifrån fyren:

”Sluta tjafsa, jag är pinknödig!”

Jesper satte nyckeln i låset och vred om, dörren gick upp och Josefin gick först och sen kom Jesper och sist Alice. När de hade gått en bit ramlade Jesper över Alice och de rullade nerför hela trappan. Det blev en jobbig väg upp. Halvvägs upp mötte de Rasmus och Josefin. Alice och Jesper flåsade mycket. Alla fyra gick ner och mötte Tom och Fanny. Alice mamma och pappa hade också kommit. Rasmus sprang direkt till buskarna och pinkade.

Poliserna kom fram och sa att de ringt efter förstärkning som kört iväg med kidnapparna till polisstationen. Sedan sa de hejdå och körde iväg med sin polisbil. Nu ville Tom berätta för barnen att han blev av med körkortet när han körde för fort.

Men Rasmus var i alla fall tillbaka och My var frisk. När Rasmus fick höra att My var frisk blev han så glad att han hoppade upp och ner som en galen apa. ­

”Det här ska firas, vi far till MD:s och äter”, sa Alice. Så satte sig alla i bilen på väg till MD:s.

måndag, december 6th, 2010

kapitel 23, Jesper, Josefin och äventyret på Högberget

Jesper, Josefin och äventyret på Högberget.

En dag under jullovet kom Tom och hämtade Jesper och Josefin. De skulle till sina kusiner Alice, Anton och My i Jävre. Kusinerna hade planerat att ha en picknick på Högberget, där Anton och Alice hade en koja. Rasmus och My skulle få följa med de stora barnen några timmar. Men när de skulle fara, ångrade My sig och ville inte följa med. Men Rasmus följde med ändå.

Tom skjutsade dem till Högberget. När de kom fram sprang Rasmus genast iväg för att leka. Anton, Alice, Jesper och Josefin gick mot kojan. Men när de gått en bit kom de på att de glömt väskan med fika, så de fick gå tillbaka till parkeringen där väskan stod. De hade alldeles glömt bort att Rasmus följde med. Han hade under tiden hittat en avsvimmad flicka.

När de stora barnen kom till kojan upptäckte de att den hade rasat. De började bygga upp den igen. När de var nästan klara kom en gubbe som de inte kände igen. Barnen gömde sig inne i den halvbyggda kojan. Rasmus satt en bit längre bort, gömd bakom en sten. Plötsligt drog någon i hans jacka.

”Vad gör du här?” frågade gubben.

”Jag leker”, svarade Rasmus.

”Har du sett min flicka?” frågade gubben. Rasmus tyckte att gubben lät arg, så han blev rädd och sprang iväg. Plötsligt ramlade han och fastnade i den djupa snön. Gubben hjälpte Rasmus att stiga upp, och sedan visade Rasmus vägen till flickan. Men när de kom fram var inte flickan där.

”Du sa ju att hon var här. Det här är inget att skoja om”, sa gubben.

”Men hon var här, jag lovar”, svarade Rasmus.

Medan Rasmus och gubben bråkade, var de andra väldigt oroliga för hur det hade gått för Rasmus.

”Tänk om gubben är en mördare eller kidnappare”, sa Josefin.

Gubben tog Rasmus med sig och gick tillbaka till kojan.

”Har du några andra med dig?” frågade gubben.

”Ja, det har jag”, sa Rasmus.
När de kom fram till kojan visade Rasmus sina syskon och kusiner.

”NI kan väl alla hjälpa till och leta efter min flicka”, bad gubben.

Rasmus gick och letade och letade. Till slut hittade Rasmus flickans sönderrivna jacka. Då såg han en skugga bakom sig. Pang, så fick han ett slag i huvudet.

Josefin och Anton började bli oroliga att det hänt något med Rasmus . De började leta. När de letat ett tag satte de sig ner och vilade . De hörde motorljud som kom närmare och närmare. Till slut kom en skoter.  Anton blev väldigt intresserad.  De såg inte att det var flickans pappa, för han hade svart visir på hjälmen.

”Oj, det är en Skidoo rev 800”, sa Anton

”Sluta tänk på det nu. Titta, det är ju Rasmus och en flicka som ligger i skoterpulkan, skrek Josefin.

”Stanna”, skrek både Josefin och Anton. De sprang och hämtade de andra barnen.  De sprang nerför berget och ringde till pappa. Men pengarna  i mobilen var slut, och det var bara Anton som hade mobilen med sig.

De gick efter skoterspåret och såg att skotern stod lämnad vid en mörk grotta. De gick in i grottan och helt plötsligt hörde de någon som snarkade. De gick längre in i grottan.

Då såg Anton och Josefin att det var Rasmus som låg och sov.

”Nej, titta, flickan sover också här”, sa Anton. Plötsligt vaknade Rasmus.

”Oj, vad jag är yr”, sa han.

”Vad har hänt?” frågade Alice oroligt.

”Jag vet inte. Jag fick nog ett slag i huvudet”, svarade Rasmus.

Då kom gubben som körde skotern in i grottan.

”Vad gör ni här? Ut!” skrek gubben. Han såg inte att det var barnen som Rasmus visat tidigare, eftersom de stod med ryggen mot gubben.

”Vi är Rasmus syskon och kusiner”, sa Josefin.

”Och jag är Lisas pappa”, sa gubben.

”Vem är Lisa?” frågade barnen.

”Det är flickan som ligger där, hon ni letar efter”. Har ni ringt efter ambulansen?” sa pappan.  Han hade tappat sin mobil när han körde skoter, så han kunde inte ringa.

De ringde efter polisen och ambulansen, för man kan ju ringa 112 även om det är slut pengar.

”Oj, flickan har inte vaknat än”, sa Alice.

”Vi gör en bår och bär ner Lisa från berget”, föreslog Anton.

De byggde båren tills det började skymma.  När den var klar la de Lisa på båren och bar henne nerför det branta berget i den djupa snön.

Efter en timme hörde de sirener. Ambulansen hämtade Lisa och pappan.

”Ni andra får åka med polisbilen”, sa en av ambulansförarna som hette Sara.  De åkte till sjukhuset och där fick de varm choklad och bullar. Efter en halv timme lånade Josefin Saras mobil och ringde till sin mamma och pappa och till Anton,  Alice och Mys föräldrar, och bad att de skulle  komma.

När föräldrarna kom in i sjukhusrummet såg de en flicka i en säng och en pappa. Till sist kom Anton, Josefin, Jesper och Alice och Rasmus.  De hade varit i väntrummet medan de druckit choklad.

”Vad har hänt, har ni gjort er illa?” frågade mamma oroligt.

”Nej men Lisa hade svimmat och Rasmus hade fått ett slag i huvudet”, svarade Anton.

”Vem är Lisa och vem slog Rasmus i huvudet”, undrade pappa. Alice gick fram till Lisa som låg i sängen.

”Det här är Lisa”, sa Alice. Plötsligt vaknade Lisa. Pappan till Lisa brast i gråt.

”Min älskade Lisa. Du måste stanna till i morgon”, sa pappan.

Nästa dag var det julafton. Eftersom Lisa och hennes pappa skulle fira jul bara de två, fick de vara tillsammans med Jesper, Josefin och deras familjer.

Nu var det julafton. Lisa fick börja öppna sina julklappar först. Hon fick massor av leksaker. Den sista presenten var en pälsjacka. Josefin började igen berätta om vad de varit med om på Högberget. Men de fick aldrig reda på vem som slagit Rasmus i huvudet.