Archive for Kapitel 1

onsdag, oktober 6th, 2010

Kapitel 1, Josefin och Vampyren

JOSEFIN OCH VAMPYREN

Alltihop började en kväll på hösten.

Jesper läste en bok. Josefin hade tråkigt.

Jesper och Josefin var tvillingar. De var nio år gamla och väldigt olika. Josefin gillade när det hände saker. Jesper ville hellre ha lugn och ro.

Mamma och pappa satt och pratade. Josefin hörde plötsligt att de pratade om den nye grannen.

”Jag har inte sett honom på flera veckor”, sa pappa.

”Inte jag heller”, sa mamma.

”Han jobbar ju natt”, sa pappa.

”Men ändå. Någon gång borde han visa sig.”

”Han kanske är vampyr”, sa pappa.

Mamma skrattade.

*           *           *

Det gick en vecka. Jesper glömde bort alltihop.

En kväll kom Josefin till honom.

”Följ med”, sa hon.

Jesper följde henne uppför trappan. De sov i samma rum. Josefin stängde dörren.

”Han är vampyr”, viskade hon.

”Vem då?” sa Jesper. Han förstod ingenting.

”Schh!” Josefin satte ett finger över munnen. ”Ingen får höra”, sa hon.

”Vad pratar du om?”

Josefin påminde honom om vad pappa hade sagt. Till slut kom Jesper ihåg.

”Men det var ju bara på skoj”, sa han.

Josefin skakade på huvudet.

”Tänk efter”, sa hon. ”Han är aldrig ute på dagarna.”

”Det är för att han jobbar natt.”

”Men han måste väl vara ledig ibland? Och tänk på vad han heter. Han heter Drake i efternamn. Det är nästan som Dracula.”

”Det finns inga vampyrer”, sa Jesper.

”Vänta. Det är mer. Jag har hållit utkik. I går kväll såg jag honom gå ut. Det var sent på kvällen. Vampyrer kan inte vara i solsken, då smälter dom. Jag hade en vitlök i fickan. Jag åt lite av den. Och sen gick jag fram till honom och sa hej. Andades på honom.”

”Vad gjorde han?” frågade Jesper.

”Han ryckte till. Sen sa han ingenting. Han gick bara in i huset. Jättefort. Och han låste dörren direkt.”

Jesper började bli intresserad.

”Vad sa han då?” frågade han.

”Du skulle ha sett honom. Han var livrädd. Han är vampyr! Han heter Drake i efternamn också. Det är nästan som Dracula. Förstår du inte? Vi måste göra något!”

”Men vad?” sa Jesper.

Just då ropade mamma nedifrån. Det var matdags.

”Jag ska berätta sen”, viskade Josefin.

*           *           *

När de hade ätit gick de upp till rummet igen.

”Jag har en plan”, sa Josefin. ”Men du måste vara med.”

”Vad tänker du göra?”

”Minns du när Larssons bodde där? När vi lekte med Sara i källaren?”

Jesper nickade.

”Haspen på ett av fönstren i källaren är trasig. Det går att ta sig in den vägen.”

Jesper stirrade på henne.

”Vad ska vi göra där inne?” sa han.

”Vi ska ha med några saker. Vi går dit på kvällen. Inte för sent. Vi måste hinna dit innan han vaknar. Precis när det blir mörkt. Vi smyger bakom buskarna. Sen öppnar vi fönstret. Och sen …”

*           *           *

Jesper var fortfarande osäker. Men det var värt att kolla. Han läste på Wikipedia.

Allt som Josefin sa om vampyrer stämde. Han började nästan tro att hon hade rätt.

Josefin hade varit ute i garaget. Hon hade tagit en av de gamla klubborna från krocketspelet. Klubban var krokig och gick inte att använda.

Josefin hade sågat av klubban så att skaftet blev kort. Resten av skaftet hade hon vässat med en kniv.

”Det är så man dödar vampyrer”, hade hon viskat. ”Man slår in en påle i hjärtat på dom.”

Det verkade grymt. Men om grannen verkligen var vampyr. Om han gick omkring och sög blod ur folk. Då skulle det bli fler och fler vampyrer i stan.

Till slut skulle vampyrerna ta över. Det fick inte hända.

*           *           *

På torsdag kväll var det molnigt. Det skulle snart bli mörkt.

Josefin och Jesper gick ut. De sa att de skulle leka. Men Josefin bar på klubban och den vassa pålen. Jesper hade ett glas vatten och ett kors. Korset var egentligen ett smycke. Men det skulle fungera.

”Om han är vampyr gör korset ett brännmärke på honom”, hade Josefin sagt. ”Och vattnet också. Det ska egentligen vara vigvatten, sånt som dom har i kyrkan. Men det här funkar säkert.”

De smög förbi buskarna. Det var mörkt i grannens hus. Josefin tog tag i källarfönstret och drog utåt.

Fönstret öppnades.

De kröp in. Det stod ett bord under fönstret. De klev på bordet. Sedan ned på golvet.

Jesper och Josefin gick genom den mörka källaren. Det var alldeles tyst. De fortsatte uppför trappan. Ett par av trappstegen knarrade lite. De gick så försiktigt de kunde.

När Larssons bodde där hade Jesper och Josefin ofta varit i huset. De hittade lätt.

Hallen var grå och dunkel. Det kom in lite ljus från fönstret. Dörren till sovrummet stod på glänt. De hörde någon som andades tungt där inne.

Jesper började bli rädd.

”Ska vi verkligen göra det här?” viskade han i örat på Josefin.

”Vi måste. Vampyrer är livsfarliga”, viskade Josefin tillbaka.

De smög in i rummet.

*           *           *

Jesper gick först. Han lyfte fötterna så försiktigt han kunde. Sen satte han ner dem på samma sätt. De tunga andetagen hördes tydligt nu.

Josefin hade den vassa pålen och klubban. Jesper hade korset i ena handen. I den andra höll han glaset med vatten.

Jesper var nästan framme vid sängen. Det var väldigt mörkt. Han kunde ana en man som låg i sängen.

Jesper lyfte foten för nästa steg. Han höll korset framför sig. Om vampyren vaknade skulle korset hålla den borta.

Jesper trampade på något. En sko som låg på golvet. Han vacklade till. Han försökte hålla balansen men det gick inte.

Jesper föll rakt över sängen. Korset och glaset med vatten dunsade ned i sängen.

”MEN VAD I HELSKOTTA!” skrek en mansröst.

Jesper sprang. Som en galning. Josefin sprang före honom. Hon bar fortfarande på pålen och korset.

De sprang nedför trappan. In i källaren. Jesper hörde steg på övervåningen.

Han kanske skrek för att korset brände honom, tänkte Jesper. Han kanske är vampyr … Och det är mörkt ute nu … Han jagar oss …!

Josefin hoppade upp på bordet. Fotstegen var redan på väg nedför trappan. Jesper såg Josefins fötter försvinna ut genom fönstret. Han tog sig upp på bordet. Körde huvudet genom fönsteröppningen och sprattlade.

Det var då han fastnade.

Hans byxor hade hakat fast i den trasiga fönsterhaken.

Jesper sprattlade vilt. Fotstegen var nere i källaren nu. Han kunde redan känna vad som skulle hända. Vampyren skulle ta tag i hans fötter. Dra in honom. Och visa sina vassa tänder.

Jesper ålade sig. Och lossnade plötsligt.

Han sprang igen. Han hann precis se Josefin försvinna bakom deras eget hus.

Han såg sig aldrig om.

*           *           *

De var uppe på sitt rum. Jesper var fortfarande andfådd. Röster hördes nedifrån.

Det här var inte bra.

Ytterdörren stängdes. Sedan ropade mamma på dem. De gick motvilligt nedför trappan.

Mamma höll det lilla korset i handen.

”Drake var här”, sa hon. ”Är det något ni vill berätta?”

”Bar han korset i handen?” sa Josefin.

”Ja, hurså?”

”Då är det lugnt”, sa Josefin. ”Jag kan förklara.”

*           *           *

Josefin förklarade. Sedan berättade mamma vad som hade hänt.

Drake hade varit sjuk. Det var därför han inte hade synts till. Nu höll han precis på att bli frisk. I kväll hade han vaknat av att få kallt vatten över sig. Mamma sa att han inte alls var glad.

”Men nu vet vi att han inte är vampyr”, sa Josefin. ”Korset brände honom inte. Det är väl bra?”

”Hm”, sa Jesper.

Mamma och pappa gav Jesper och Josefin filmförbud i tre dagar. Men det syntes att de hade svårt för att hålla sig för skratt.