Archive for Kapitel 10

fredag, november 26th, 2010

Kapitel 10, Tjuvgömman!

Tjuvgömman!

Pappa Arne sprang runt i huset och samlade ihop barnens grejer. De skulle åka till barnens mormor och morfar för att fira jul. Mormor och morfar bor på Furulundsvägen i Bergsviken. Jesper och Josefin och deras syskon Evelina och Rasmus skulle sova där några nätter eftersom de ville hinna träffa sina kusiner, Philip och Bella som bor i Narvik och var på besök. Pappa var irriterad eftersom barnen inte alls hjälpte till.

”Kom igen nu ungar, nu får ni hjälpa till och packa. Annars kommer vi aldrig iväg till mormor”, sa pappa. Evelina som låg på soffan och spelade på mobilen reste sig upp och la ifrån sig telefonen. Hon höjde volymen på radion där de just spelade ” Waka, waka” hennes favoritlåt för tillfället. Hon reste sig upp och dansade iväg till sitt rum. Pappa tittade efter henne och suckade lite samtidigt som han fortsatte att packa ner kläder och prylar i ungarnas väskor. Jesper och Josefin kom bärande på julklappar som de slagit in färdigt. Lillebror Rasmus hoppade runt dem och var jättenyfiken på om han skulle få något paket. Barnen var glada och förväntansfulla för det var alltid lika roligt att vara hos mormor och morfar. Att de skulle få träffa sina kusiner gjorde att det skulle bli megakul. Det var inte så ofta de kunde träffas.

Mamma Anna-Karin kom ut från köket med en smörgås i ena handen och sin ytterjacka i den andra. Med munnen full av smörgås gick hon in i rummet och gav Arne en puss och alla sina barn en kram innan hon gav sig av till jobbet på Kappa. Hon jobbade hela julen så de skulle inte träffas så mycket den här julhelgen.

Klockan var redan två. Nyheterna började på radion. Pappa satt sig i soffan mellan Jesper och Josefin som tryckt ner sina paket i julklappssäcken. På nyheterna surrade de om krig i Afghanistan och om hur svenska militärer har det på sin arbetsplats. Plötsligt sa Josefin

”Varför får man aldrig höra några roliga nyheter”? Jesper tittade på sin syster och sa:

”Det förstår du väl, det är ju det här som händer. Om det inte fanns några krig skulle de inte prata om krig på nyheterna. Om världen skulle bli bättre och roligare så skulle vi få höra roliga nyheter.” De tre i soffan fortsatte att lyssna på nyheterna”. …I Norrland så har flera hushåll drabbats av inbrott. Bara i Piteå har närmare 40 inbrott rapporterats till polisen”.

”Ja, de passar på nu när folk åker bort under julhelgen säger pappa Arne. Det kanske är tur att jag inte ska sova över hos mormor utan åker hem ikväll”.

Till sist var alla klara för att åka iväg. Bilen var fullpackad med paket och grejer. Rasmus kunde knappt sitta still i sin bilbarnstol eftersom han var så ivrig att komma iväg. Det började redan skymma utomhus och fullmånen lyste kallt på himlen. Snön knarrade under bilens däck när den sakta rullade iväg från hemkvarteret på Djupviken. Termometern visade – 21 grader.

Hos mormor och morfar luktade det jul. Morfar höll på att smeta in skinkan med senap och ströbröd. Mormor klädde julgranen i rummet tillsammans med Philip och Bella. När Josefin och Jesper och deras syskon kom in blev det högljutt pladder. Alla pratade i mun på varandra och kusinerna kramade om varandra och stämningen var varm och glad. Efter en stund ropade morfar att det fanns varm choklad och ostsmörgåsar i köket. Barnen tömde snabbt faten med smörgåsar och Bella, Philip, Josefin och Jesper kom överens om att de skulle sticka ner till Pottan och åka bob. Evelina och Rasmus vill inte följa med, de ville hjälpa mormor att baka pepparkakor. De klädde på sig varmt innan de lånade mormor och morfars sparkar. Bobbarna tog de på släp. Josefin och Bella satt på sparkarna och Jesper och Philip fick sparka. Alla var glada och skratten ekade bland husen på deras väg till Pottan.

För att det skulle gå snabbare bestämde sig barnen för att ta genvägen förbi ödehuset. När de kom fram till ödehuset sprang Josefin fram till dörren. Hon tryckte ner dörrhandtaget. Dörren gick upp!

”Kom vi går in och kollar”. Sa Josefin. Jesper skakade på huvudet och fortsatte sakta framåt med sparken. Philip tittade tveksamt mot ödehuset och visste inte vad han ska göra.

”Kom nu Josefin.” Ropade Philip. Men Josefin syntes inte längre. Hon hade gått in utan att vänta på de andra. Philip ropade på Bella och Jesper och de tre barnen följde tveksamt efter Josefin in i huset. Allt knarrade i det gamla huset. Spindelnäten hängde från taket. Det var mörk, det enda som lyste upp huset var fullmånen. Plötsligt dök Josefin upp i en dörröppning:

”Visst är det coolt! Vi går upp och tittar vad som finns på övervåningen”. Med snabba steg sprang Josefin uppför trappan. De andra tvekade lite men följde efter. På övervåningen stod det gamla möbler som var gråa av damm. En del av golvet var upprivet så att man kunde se ner i köket. Färgflagor hängde från taket. Josefin stod framme vid fönstret och sa plötsligt:

”Kolla, det kommer en bil”. De andra sprang fram till fönstret och såg hur en gammal Volvo parkerade utanför huset. Ur bilen klev en tjej och en kille som var helt klädda i svarta byxor och jackor med uppdragna kapuschonger. Paret lyfte ut en stor säck ur bagageutrymmet som de hjälptes åt att bära in den i huset. På övervåningen ropade Jesper:

”Göm er och var knäpptysta!” Bella och Philip kastade sig bakom soffan medan Josefin kröp in i garderoben och stängde dörren. Jesper hittade först ingenstans att gömma sig men till sist ställde han sig bakom dörren. De hörde hur paret på undervåningen pratade med varandra men hörde inte riktigt vad de sa. De hörde hur de stökade omkring sen ropade tjejen:

”Göm det här!”. Det hördes hur en dörr öppnades och stängdes och sen hörde de hur de två lämnade huset. Barnen rusade fram till fönstret. Jesper tog fram papper och penna ur jackfickan och försökte se bilens registreringsnummer. JNG 30, mer hann han inte se innan Volvon fräste iväg.

Alla barnen sprang nedför trappan som knarrade oroväckande. Bella sa:

”Vi kollar vad de gömde”. Alla sprang omkring som yra höns och sökte. Plötsligt skrek Philip:

”Kom hit, jag hittade en säck”. Philip öppnade säcken och såg silverbestick, smycken, kameror, laptops och en massa pengar. Plötsligt sa Josefin:

”Kommer du ihåg Jesper, om tjuvarna vi hörde på radion? Tänk om vi har hittat tjuvgömman”. Bella tog fram telefonen och sa:

”Vi måste ju ringa polisen”. Hon slog 112 och när de svarade berättade Bella vad de sett och att de hittat en massa värdesaker i en säck. Tanten som svarade blev arg och sa till Bella att det var strängt förbjudet att busringa till 112 sen avbröts samtalet. Bella stod med telefonen i luften och med gapande mun.

”Hon trodde inte på mig, sa Bella”. Barnen kom överens om att åka tillbaka till mormor och morfar igen för att berätta allt för dem. Innan de for tog Bella ett kort med sin telefon på innehållet i säcken. Sen ställde sig alla barnen på sparkarna och sparkade tillbaka allt vad de kunde. När de kom fram till mormor och morfars kvarter såg de plötsligt den gamla bilen parkerad utanför ett av husen.

”Det är samma bil! säger Jesper. Kolla jag skrev ju ner registreringsnumret.” Han tar fram lappen ur fickan och kollar:

”JNG 305 det stämmer med det jag skrev ner.

”Det är ingen ide att ringa polisen ”säger Philip dom tror ju ändå inte på oss. ” Vi springer in och pratar med Arne. Alla barnen slänger ner sparkarna och bobbarna och springer allt vad dom kan till Arne. Barnen berättar de dem sett och visar fotot som Bella hade tagit på tjuvgodset i ödehuset. Arne ringer hastigt till polisen. Polisen kommer snabbt till huset och lyckas fånga tjuvarna.

De var de här tjuvarna som de hört om på nyheterna på radion. De hade åkt omkring i hela Norrbotten och gjort inbrott. Polisen hade jagat efter denna tjuvliga länge och var mycket tacksamma att barnen hade hittat dem. Jesper, Josefin, Bella och Philip fick jättemycket beröm för att de hjälpt polisen i det här arbetet. De hade också sagt att de skulle få en rejäl hittelön.

Till sist gick alla in i huset som luktade av nybakta pepparkakor. Mormor hade dukat fram all julmat och alla satte sig till bords och började äta. De pratade om det som hänt och alla var lite uppspelta. Plötsligt knackade det hårt på dörren och de hör någon ropa:

”God Jul, finns det några snälla barn här…”