Archive for Kapitel 5

torsdag, november 25th, 2010

Kapitel 5, Äventyret i Bergsviken

Äventyret i Bergsviken

”På torsdag eftermiddag så ska vi till våra kusiner för att mamma och pappa far till London tidigt på fredag morgon. Dit far de för att julhandla. De vill vara i god tid med julklapparna till familjen” säger Jesper till sin kompis Herman.
 ”Våra kusiner bor i bergsviken, på Höjdvägen 11. Vi ska fara dit efter skolan, och vi ska vara där till söndag eftermiddag” lägger Jesper till.
Herman suckade.
”Du och Josefin har ju så många kusiner och jag har bara två” sa Herman till Jesper.
”Vilka kusiner ska du till?” frågade Herman.
”Vi ska till Emil, Julia och Benjamin” svarade Jesper.
 ”Okej!”

Josefin jobbade sig sakta igenom skoldagen. Josefin tyckte att det gick för långsamt. Mattelektionen var långsam, det var engelskan också. Usch vad Josefin blev törstig. Josefin tog vattenkoppen och fyllde den och gick iväg till sin plats. Koppen var överfull så hon fick gå försiktigt. Hon snubblade till över en stol och vattnet flög över läraren. Läraren röt till.
 ”Joosefin!” röt hon.  
Alla kollade på Josefin.
”Kvarsittning i 30 min!!” skrek läraren till Josefin.
”Men, men jag ramlade ju bara!” sa hon.
Josefin sneglade bort mot Jespers plats. Han småskrattade åt Josefin. Men vi ska ju till våra kusiner! Josefin gick sakta till Jesper. “Vi ska ju till kusinerna efter skolan!” viskade hon till Jesper.
”Jag vet!” sa Jesper. Hon tittade på Herman som stod och tjuvlyssnade på vad Josefin och Jesper sa.

Usch, det här var jobbigt. Alla hade farit hem, Josefin var satt kvar. Klockan tickade jättesakta på väggen. Fröken hade gått för att hämta ett mattepapper så hon fick jobba extra. Men nu hade Josefin chansen. Fönstret stod på glänt. Om hon hoppade ut där kommer jag precis under fönstret på personalrummet. Josefin tog chansen. Hon hoppade ut. Det gjorde ont under fötterna när Josefin landade barfota på asfalten. Hon sprang. Tog upp mobilen och ringde Jesper.
”Hallå?” svarade han häpet.
 ”Hej, det är jag, var är du?” frågade Josefin
”På busstationen” sa Jesper.
”okej, vänta där, jag kommer” sa Josefin till honom. Han hann inte säga något mer för att Josefin la på.

Klockan var tio över två och vi stod på busstationen och väntade. Rasmus var så arg och gnällig. Han ville inte alls följa med till moster. Han hade trott att han skulle följa med till London.  Han var inte på bra humör och han gnällde hela tiden efter godis i kiosken.

Bussen rullade in till hållplatsen. Vi steg på. Jesper räckte fram en tjugokronorssedel till chauffören. Vi sökte efter en plats där vi kunde sitta alla tre. Men det fanns bara säten med två platser. Jesper och Rasmus satte sig tillsammans. Josefin hamnade bredvid en man.

Mamma och moster hade gjort upp att vi skulle träffa kusinerna på Ica Super Market som låg precis bakom busskuren skulle kliva av. Vi såg varann direkt. Josefin sprang fram till Julia och kramade om henne hårt. Vi gick direkt iväg hem till moster som väntade med maten. Det skulle bli köttfärssås och spagetti. Rasmus var fortfarande sur. Han väste att han inte ville vara hos moster. Han klagade på allting.

När vi kom fram till huset stod bordet framdukat med tallrikar och mat. Det stod också tre ljus på bordet.
”Pappa är inte hemma ikväll, han jobbar” sa Emil till oss.
 ”Okej” svarade Josefin medan hon kollade sig omkring i köket. ”Juste!” hörde vi moster ropa.
 ”Ketchupen är slut!” sa hon.
”Jag springer iväg och köper på Ica, jag är strax tillbaka. Ni kan börja äta utan ketchup”
 Det tyckte Rasmus var en dålig idé. Han tyckte att maten såg äcklig ut utan ketchup . Han ville inte äta alls.
”Köttfärssåsen ser äcklig ut. Den ser ut som snor” sa Rasmus.
”Det där var väldigt onödigt sagt ” skrek Josefin till Rasmus. Rasmus gallskrek och sprang ut genom dörren. Han smällde igen dörren hårt efter sig. Det chockerade oss inte, för att det var vanligt att Rasmus gjorde så där när han blev arg. Efter en kort stund hör vi att moster kom hem.
 ”Har allt gått väl?” frågade hon.
”Nej, Rasmus är sur har sprungit iväg. Men det är inte ovanligt, han brukar göra så” sa Josefin helt lugnt.
Moster spärrade upp ögonen.
”Vi måste ju leta efter honom!” sa moster helt stressat.
”Kom så letar vi!” sa moster. ”Han har säkert inte hunnit så långt” sa Jesper med en lugnande ton. Vi gick snabbt in till hallen. Satte på oss våra nya höstjackor och gympaskor. Det var väldigt mörkt ute. Rasmus syntes inte till. Moster skickade iväg Jesper och Julia för att leta vid pizzeria Gul och Blå. Josefin, Benjamin och Emil fick gå mot lekparken och Ica. Själv gick hon mot Preem. Vi hade ju också mobilerna med oss så vi skulle ringa om vi hittade honom. Vi träffades efter en halvtimme utanför deras hus. Ingen hade sett en skymt av Rasmus. Nu började vi alla bli oroliga på riktigt. Var kunde han vara? Vi fortsatte att leta men moster gick in och ringde till grannar och vänner i närheten och hörde om någon hade sett en liten pojke. Men ingen hade sett något.

Det var alldeles mörkt. Klockan var nu vid sju på kvällen. Det hade börjat blåsa och små, lätta, vita snöflingor virvlade ner på marken. Moster ringde polisen. De skickade en polispatrull med sökhundar.

Medan allt det här hände satt en ledsen liten pojke under en stor gran med yviga grenar. Rasmus hade sprungit iväg och till sist insåg han att han hade sprungit in i en skog och han visste inte hur han skulle hitta hem. Han frös, han var hungrig, hans fingrar var kalla och han hade inte ens någon jacka på sig. Tårarna strömmade nerför hans kinder. Men så hörde han plötsligt en hund skälla. Rasmus kröp fram för att se vart ljudet kom ifrån. Bakom hunden kom en tant. Hon blev chockad när hon fick se Rasmus. ”Men vad gör du här ute i kylan utan kläder?” frågade hon. Rasmus var stum, han kinder var våta av tårar. Tanten tog med sig Rasmus hem. Hon bodde några hus ifrån moster, men det visste inte Rasmus om. Hon rullade in honom i filtar och gav honom ost mackor och varm choklad. Sedan ringde hon till polisen och hörde om någon saknade en liten kille.

Polispatrullen fick meddelandet i sin polisradio. Polisbilen svängde in på gården där tanten bodde. Tanten öppnade dörren och under tiden ringde polisen till moster. Hon kom rusande in till dem och kramade Rasmus. Vilken lättnad det skulle inte vara roligt att behöva ringa till London för att berätta om något hade hänt.

Moster bar Rasmus hem till sig och värmde upp maten igen. Rasmus somnade av utmattning. Rasmus ville inte ha någon mat. Han var alldeles slut. Resten av helgen blev precis så bra som vi hade drömt om. Vi gjorde en massa roliga saker med kusinerna.

Fast på måndag hade Josefin en hel del att förklara för sin fröken…..