Archive for Kapitel 6

torsdag, november 25th, 2010

Kapitel 6, Mot framtiden! – och tillbaka igen

Nästa morgon vaknade Josefin av att Jesper snarkade högljutt. Han vände sig besvärat, han drömde nog en mardröm. Det är nog bäst att jag väcker honom, tänkte Josefin och ruskade till Jesper. Han vaknade med ett ryck och var mycket andfådd.

”Vad drömde du?” frågade Josefin när han hade hämtat andan en aning.

”Jag drömde… att jag var en köttbulle, först dränktes jag i mos så att jag fick syrebrist, sedan skulle DU äta upp MIG!”

”Du är allt konstig du!” sa Josefin och började klä på sig.

”Är det någon i detta hus som är konstig så är det ju du!” sa Jesper och kastade sin kudde mot Josefin, men han missade.

”Minns du att vi ska till Svante och Tova idag! Jag vet vad vi kan leka! Kurragömma! Det finns jättebra gömställen där!”

”Jaa, vilken bra idé!” sa Jesper och började klä på sig, han också.

Josefin tog på sig Turkosa jeans-tights, sin svarta kjol, sin rosa t-shirt och sin gröna kofta. Jesper tog på sig sin svarta DC-tröja och ett par svarta jeans. Anna-Karin kom in i rummet och drog upp rullgardinen.

”Vi ska ju till Tova och Svante idag! Det ska bli kul! Men vi måste skynda oss för att inte komma försent. Kom nu och ät frukost innan gröten blir kall!” sa mamma och gick ut ur rummet.

De gick ner till köket och satte sig ner vid varsin gröttallrik.

”Vad ska ni göra hos kusinerna då?” frågade pappa Arne.

”Lhekhta khurlrha ghuhmhma” sa Josefin med munnen full av gröt.

”Leka kurragömma” rättade Jesper.

”Juschte!”

”Nu måste vi skynda oss, det är bara fem minuter tills vi ska vara där! Och hörni! Jag fick höra att vi fick sova över där! Det ska väl bli kul?” sa mamma och tog våra tomma tallrikar och ställde dem på diskbänken.

Alla gick ut i hallen och började klä på sig ytterkläderna.

När de var klara satte sig alla in i den stora, silvriga Mercedesen

och bilen började rulla mot Stamgränd 8!

Efter en stunds bilfärd var de äntligen framme vid det stora,

röda, tvåvåningshuset.

”Äntligen! Det tog ju åååår!” sa Josefin och spände lös

säkerhetsbältet.

”Det tog bara några minuter ju!” sa mamma och smällde igen dörren.

”Men ändååå!”

De gick in på infarten, upp på bron och knackade på.

Svantes mamma öppnade nästan direkt. Vi gick in och Josefin och Jesper gick upp på Svantes rum och där väntade både Svante och Tova.

”Heeej!” nästan skrek Josefin. ”Jag vet vad vi kan leka! Kurragömma!”

”Ja, det var en bra idé” sa alla i kör.

De bestämde vem som skulle börja räkna och det blev Svante.

”Man får gömma sig överallt i huset, inklusive vinden och källaren. Men inte ute” sa Svante.

Han gick till ett hörn och började räkna.

”1… 2… 3…”

Hörde Jesper och Josefin när de sprang mot den utfällbara trappan som ledde till vindan.

 Luckan var ganska liten, Josefin tog sig snabbt upp till vinden men Jesper tog sig inte in.

Josefin tog tag i Jespers klibbiga hand och drog medan de hörde Svante som räknade högt ”… 20… 21… 22…23…24… ”.

Josefin tog i allt hon kunde och med ett ryck kom Jesper in på vinden. Ingen var beredd på det så båda slungades bakåt och stötte i mot någonting som såg ut som en metallburk. Ögonblicket efter det befann de sig i en smal, mörk gränd.

”Var är vi?” sa Jesper med darrande röst.

”Jag vet inte. Kom! Vi går någonstans och ser vart vi kommer!” De hörde buller som troligen kom från en stad, de följde ljudet och fick svar på sin fråga när de kom ut. De såg svävande bilar, cyklar utan hjul och även stolar som var en halv meter ovanför marken.

”W-w-wow!” stammade Jesper.

“Det kan man lugnt säga, var är vi?” svarade Josefin helt chockat.

De såg en man som gick över en väg. Han var lång och lite rund om magen. Det grå skägget var nästan dubbelt så långt som han själv och släpade på marken efter honom.

”Han verkar vara snäll” sa Josefin och pekade på mannen. ”Vi går och frågar vilket år det är”

”Njaa, kan vi inte bara försöka ta oss tillbaka.” sa Jesper tveksamt.

”Nä, men kom nu! Han lär ju inte förvandlas till ett lejon eller något sånt” sa Josefin och började gå mot gubbmannen.

Jesper vågade inte vara själv så han följde efter Josefin ändå.

”Hejsan! Vilket år är det nu och vad är klockan?” sa Josefin när de kom fram till gubben.

Mannen tittade ner på våra kläder och fick ett misstänkt uttryck i ansiktet.

”Ni är inte från den här tiden, va?”

”Ööh, njoo… tror jag” sa Josefin väldigt osäkert.

”Jag har letat länge efter er” sa gubbmannen och log hemlighetsfullt.

Plötsligt började mannen krympa, och en stor lejonman växte fram runt huvudet. Efter några sekunder stod ett stort lejon, lika stort som en shetlandsponny (liten ponny), framför dem.

”Det är år 4321, och klockan är middagsdags!” röt jättelejonet och tog ett språng mot Jesper och Josefin. Josefin, som stod framför Jesper, hann inte backa nog mycket och fick ett stort rivsår på armen. Det blödde väldigt mycket, och det förbättrade ju inte saken det blev ett tydligt luktspår för hästlejonet.

”Vad var det du sa egentligen?!” sa Jesper.

”Hur skulle jag kunna veta det?!” svarade Josefin

Efter att de kommit runt ett hörn välte de en hög med soptunnor för att stänga in lejonet, men lejonet hoppade över det som om det hade varit en pinne.

Som om någon vred huvudet på Jesper tittade han bakåt och såg en vacker syn. Metallburken!

”Josefin! Josefin! Metallburken!” skrek Jesper framåt.

”Va? Jaa! Vi måste springa runt och få tag på den på något sätt!” ropade Josefin tillbaka.

Hon hittade en lång, ganska vass pinne intill en byggnad och plockade upp den i farten.

”Vänd om och spring förbi lejonet, jag uppehåller honom!” sa Josefin, vände om och hoppade stavhopp upp på hästgubbmanlejonet. Hon drog allt hon orkade i manen på lejonet och började bocka. Josefin hade provat på en låtsas rodeo så hon vet hur man ska göra. Man ska hålla i sig med en hand och hålla balansen med den andra, och såklart inte ramla av.

Mitt i allting såg hon Jesper springa förbi.

”Nu! Kom!” ropade Jesper

Josefin hukade sig och kastade sig ut i luften och ner mot marken. Hon började springa direkt och såklart kom lejonet efter. De letade efter en knapp eller något i den stilen. Just när de hittade den kom lejonet fram och lyckades få en tass på Jesper och följde med dem tillbaka till 2010. Efter ett ögonblick var dem tillbaka på Svantes och Tovas vind.

”… 25… 26… 27… 28… 29… 30! Nu kommer jag!” hörde de Svante räkna under dem. De väntade tills han hade gått och berättade för lejonet att han hade åkt tillbaka i tiden till 2010 och att han måste stanna här och vara tyst tills han kunde åka tillbaka till sin egen tid. Plötsligt öppnades luckan och ett bekant huvud tittade upp med ett leende på läpparna, men det försvann när han såg vad som fanns bredvid oss.

”Mamma! Mamma! Vi har ett stort lejon på vinden!” skrek Svante ner för trappan.

”Nej! Tyst! Vi kan förklara!” väste Josefin.

”Vad är det älskling?” ropade Svantes mamma.

”Ööh, inget!” sa Svante nervöst.

Jesper och Josefin berättade vad dem hade varit med om och Svante tyckte att det var väldigt konstigt. Men det mest otroliga var att han faktiskt trodde på det. Vi lyckades få tillbaka lejonet och Svante fortsatte leta.

”Förresten! Hittad Josefin! Hittad Jesper!” sa Svante och skrattade…