Archive for Kapitel 8

torsdag, november 25th, 2010

Kapitel 8, Jesper och Josefin

Det var höst och mörkt ute. Josefin och Jesper vaknade klockan sju en fredag morgon. Efter frukosten cyklade de till skolan som vanligt. Första lektionen började med matte. Resten av skol- dagen var ovanligt rolig för att de fick prova olika instrument på musiken.

Efter skolan cyklade Jesper och Josefin hem. När de kom hem så såg de en lapp på bordet som mamma hade skrivit:

JAG ÄR PÅ JOBBET OCH JAG JOBBAR SENT. PAPPA ÄR PÅ ETT MÖTE. TA RESTERNA FRÅN IGÅR OCH VÄRM DOM.

KRAM/ MAMMA!

 

Jesper gick fram till kylen och tog fram fisken och potatisen. Josefin sneglade på fisken.

” Jag vill inte ha! ” sade Josefin irriterat till Jesper.

” Du måste. Vi har inte något annat att äta.  Mamma sa att vi skulle värma den här maten!”

 Jesper stoppade in maten i mikron. Josefin vägrade att ta mat på sin tallrik och gick upp på sitt rum. Jesper började att äta och brydde sig inte mer om Josefin. Efter ett tag kom deras mamma hem och såg bara en tallrik på diskbänken. Hon gick upp till Jesper och Josefins rum och frågade ifall de har ätit.

 ”Josefin har inte ätit” sa Jesper.

”Det har jag visst!” sa Josefin irriterat.

”Jag såg då bara en smutsig tallrik på diskbänken!”

”Men det var ju min. Varför skyller du bara på mig?” frågade Josefin sin mamma.

”Jag skyller inte på dig!” 

”Nähä, som att du inte gör? Igår så brydde du dig bara om Jesper, Rasmus och Evelina. Du bryr dig aldrig om mig!” skrek hon.  Rasmus kom in och avbröt snacket.

”Mamma, kan jag få en glass?”

”Jo, det kan du få. Vill ni också ha det?” sa mamma och sneglade på Josefin.

”Nä, tack, jag vill inte ha! ” sa Josefin och såg surt på sin mamma.

”Inte jag heller” sa Jesper.

Det hade bli kväll och Josefin och Jesper satt på sitt rum.

”Jesper, tycker du att mamma bryr sig om mig?” frågade Josefin svagt.

”Hurså?” svarade han.

”Jag tycker att mamma och pappa bryr sig mycket mer om er än om mig. Att jag inte är lika viktig som er!”

Jesper svarade inte. Ungefär en timme efter hade de lagt sig. Jesper somnade direkt. Josefin låg vaken länge och tänkte på bråket. Hon hade till sist börjat packa ner kläder i en sportväska. Hon tog fram penna, papper och började skriva:

JESPER!

JAG BLIR BORTA ETT TAG. RYMT, KAN MAN SÄGA. MEN NÅN GÅNG KOMMER JAG HEM. MEN VET INTE NÄR.

JAG TÄNKTER INTE SÄGA VAR, MEN NÅNSTANS.

VAR SNÄLL ATT INTE BERÄTTA FÖR NÅGON!

Hejdå!

 

 

Josefin lämnade lappen på Jespers skrivbord. Hon hade stått och beundrat lappen en lång stund, innan hon smög hon ut i hallen och öppnade dörren. Hon tog den första bussen som kom. Nu var hon på väg till Bergsviken hos sina kusiner. De bodde på Sommar- vägen 45. När bussen hade stannat var hon tvungen att gå en bit för att komma fram till deras hus. När hon var framme så gick hon till Emmas fönster. Hon nådde inte upp så hon plockade upp en kotte från marken och kastade den på glaset. Man såg att Emma reagerade på ljudet för hon drog upp rullgardinen efter en stund. När hon öppnat fönstret så frågade hon Josefin vad hon gjorde hemma hos henne! Josefin svarade:

” Kan jag få bo hos er ett tag?”

”Vänta, jag går ner och öppnar dörren”

Josefin gick till fram till dörren och väntade på att hon skulle öppna. Till slut öppnade hon. De gick in till hallen och Josefin tog av sig ytterkläderna.  På väg upp till Emmas rum så vaknade Emmas bror, Jonas. Det var Emmas galna brorsa. Han hade vaknat av ljudet i trappan. När de just stängt dörren in till Emmas rum så knackade han på dörren. Han hade öppnat utan att någon hade sagt att det var ok.

”Josefin, vad gör du här?” sa han till Josefin förvånat.

”Jag blev så trött på att vara hemma hela tiden, så jag tänkte vara här ett tag om jag får för er. I alla fall till imorgon!”

Jonas svarade inte. Han stängde dörren och gick till sitt rum. Emma hade en bäddsoffa som Josefin kunde sova på. Hon gick och tog fram täcke, kudde och lakan.

Nästa dag vaknade Emma och Josefin av att Jesper kom in i hennes rum.

”Jag tänkte väl att du var här!” sa Jesper till Josefin.

”Hur kan du vetat de då?” frågade Josefin.

”För att Emma är din bästa vän.”

”Ja, det var smart men jag tänker inte fara hem om du tror de!” sa Josefin.

” Mamma är orolig. Hon bryr sig lika mycket om dig som hon bryr sig om hela familjen!” sa Jesper.

”Men jag stannar här” svarade Josefin.

”Jag far hem i alla fall och berättar var du är”

”Men kom igen. Varför ska jag inte få vara här för dig?” sa hon irriterat.

”För att jag bryr mig om dig. Det fattar du väl?”

”Nej, jag gör tydligen inte det!” svarade hon med hes röst.

Josefin började lägga tillbaka sina kläder i sin sportväska.

”’Okej, vi tar första bästa buss som går hem. Förresten, hur tog du dig hit?”

”Bussen” svarade Jesper snabbt.

Josefin och Emma åt frukost. Även Jesper. Han hade inte ätit något innan han kom dit.

Efter en kvart så var Josefin och Jesper på väg till busskuren. De hade gått på den smala grusvägen. När de kom fram till busskuren väntade de ett tag innan den färgglada bussen kom. En kvart senare klev de av på Djupviken. När de svängde in vid postlådan kom mamma och pappa springandes ut och kramade om sina barn.

”Var har du varit?” frågade mamma som nästan grät.

”Jag lovar, jag kommer aldrig göra om det!” sa Josefin snyftande.