Archive for Strömnäs skola

tisdag, december 14th, 2010

Kapitel 28, Jesper, Josefin och myrstacken

Jesper, Josefin och myrstacken

En solig dag gick Jespers och Josefins familj på utflykt. Dom gick till skogen, det var svalt där.

Medan deras föräldrar dukade fram fika gick Jesper och Josefin och lekte. Dom lekte kurragömma . Jesper började räkna till hundra, Josefin sprang, plötsligt såg hon en stor myrstack. Hon tänkte,
” Vad händer med myrorna om jag sparkar i myrstacken?”
”Jag provar och ser”, sa hon till sig själv.
I nästa sekund sparkade Josefin så hårt hon kunde i myrstacken. I myrstacken blev det katastrof . Alla myror sprang kors och tvärs för att rädda myräggen. I samma ögonblick hörde hon Jesper ropa ”Hundra, nu kommer jag!!”.
Josefin skyndade sig för att gömma sig bakom en stor sten. När Jesper hittade Josefin hörde de mamma ropa:
”Fikat är klart!”
Under fikastunden lyssnade Josefin inte så mycket på vad de andra pratade om hon tänkte bara på vad hon hade gjort med myrstacken. De hade pratat i skolan om att myrorna måste jobba hårt för att få ihop en stor myrstack. Fröken hade sagt att det är riktigt dumt att sparka eller slå i en myrstack och nu hade hon gjort det.  Oj vad dumt tänkte hon.

När de nästan hade fikat klart börja det att blåsa massor och stora mörka moln började täcka himlen. Snabbt fick de plocka ihop sina saker för att skynda sig till bilen.

På kvällen låg Josefin och tänkte på att hon sparkat sönder myrstacken, hur dum får man vara? Det tog länge innan hon somnade. Till slut föll hon i sömn och drömde att hon var pytteliten och då kom det flera jättestora myror som invaderat deras kvarter. Dom sparkade och trampade sönder grannarnas hus. Det såg ut som att värsta stormen dragit fram. Tillslut stod myrorna utanför deras hus. Josefin visste precis vem de var ute efter. Just när de skulle trampa sönder huset, vaknade hon. Josefin var alldeles svettig och uppjagad. Hon sprang över till Jespers rum och väckte honom.
”Vakna, vakna dom är efter mig!” skrek Josefin.
Jesper gäspade och såg nyvaken ut.
”Vad är det? Är det redan morgon?” sa Jesper.
”Det är fem tons myror här utanför och de tänker ta sönder vårt hus!” sa Josefin med uppjagad röst.
”Men lugna ner dig och berätta vad som har hänt” sa en mer vaken Jesper. Sen berättade Josefin att hon hade sparkat sönder en myrstack i skogen och att hon drömt en mardröm om myror. ”Vi säger det till mamma och pappa, vet jag” sa Jesper.
”Nej nej! de kommer att bli jätte arga” sa Josefin.
”Vad ska vi göra då?” sa Jesper lite irriterat.
”Jag tycker vi går till skogen och ser hur det ser ut nu i myrstacken” sa Josefin. De smyger till köket och fixar saft och två mackor var till matsäck.
”Behöver vi något mer?” frågade Jesper.
”Ficklampa och spade kommer vi att behöva” svarade Josefin. I garaget fann de vad de sökte och smög ut.

I skogen var det blött och kallt. Det var fortfarande mörkt ute. Jesper kände sig en smula rädd men han sa inget till Josefin. Det gick in i skogen.
”Jag tror att det var här borta” sa Josefin och gick med raska steg mot myrstacken.
”Är du säker att det var det här hållet” sa Jesper andfått.  Josefin lyssna inte så noga utan fortsatte bara gå.
”Kan vi inte stanna och fika jag är hungrig” sa Jesper.
”Vi kommer aldrig att hitta den om vi ska stanna hela tiden” suckade Josefin.
”Det känns som vi gått flera mil runt i en cirkel” sa Jesper. Plötsligt skrek Josefin
”Där är det, bakom stenen är myrstacken”.
Hon sprang allt vad hon kunde mot stenen.
”Äntligen!” ropade Jesper som fick lite energi att orka springa efter Josefin. När de kom fram till myrstacken var det bara några myror som syntes till.
”Var är alla myror?” sa Josefin förtvivlat.
”Det här ser väl inte så farligt ut” sa Jesper så uppmuntrande som han kunde.
”På skolan sa ju fröken att det tar hur lång tid som helst att bygga upp en myrstack” sa Josefin med gråten i rösten.
”Men ska vi försöka fixa lite” sa Jesper för att muntra upp Josefin. Jesper tog spaden och började försöka att samla ihop barr. Josefin var lite tveksam till att det skulle gå att göra något med myrstacken. Efter ett tag kände sig Josefin nöjd.
”Jag tycker att vi gjort det som går med myrstacken” sa Josefin. Jesper tittade på Josefin
”Tycker du att vi kan fika nu?” sa Jesper. Josefin nickade instämmande. De hittar en fin plats med mjuk mossa under en gran.
”Vad mysigt, det blir som en koja” sa Josefin glatt. Det hade slutat regna och solen började titta fram det var riktigt härligt.
”Vet du vad Jesper?” sa Josefin.
”Det känns mycket bättre nu när vi sett till myrstacken” sa Josefin. ”Mmm” sa Jesper som var helt inne i sin smörgås han hade ju varit hungrig länge.
”Hör du? Det låter som att det kommer någon” sa Jesper.
”JESPER och JOSEFIN” hördes ett rop. ”Det är pappa” ropade Josefin som skyndade sig fram från granen.
”Här är vi!” skrek Jesper och Josefin i kör. Av lycka springer de och möter varandra och kramar varandra.
”Vi har varit så oroliga när ni inte var i era sängar” sa en lycklig pappa. Nu ska vi skynda oss hem och äta frukost tillsammans. Vid frukost bordet berättade Josefin om myrstacken, mardrömmen och vad de gjorde i skogen så tidigt på morgonen. Josefin kände sig mycket nöjd med deras arbete i skogen. Men aldrig mer kommer hon att röra i en myrstack, det är ett fantastiskt arbete myrorna gör.

 

tisdag, december 14th, 2010

Kapitel 27, Spökhuset

Spökhuset

”… Ljudet återkom. Det lät som ett konstigt klagande, varvat med små dunk. Vad kunde det vara? Plötsligt fick han syn på något som lyste under sängen!!….”

Jesper och Josefin sitter som fastlimmade i soffan och lyssnar på Evelinas spökhistoria. Där sitter hon med sitt eldfärgade hår och lyckas verkligen fånga deras uppmärksamhet med sin spännande berättelse.

Plötsligt ringer telefonen. Josefin springer och svarar, det är deras kusin Anna som vill att dem ska komma hem till henne på Strömnäs. Anna är 11 år och hon har gyllenbrunt hår, Jesper och Josefin är ofta med henne. Hon är dotter till pappa Arnes bror. Josefin går och frågar sin mamma om hon och Jesper får fara och hon säger att det går bra så pappa Arne skjutsar dem till Anna. När dem kommit in och börjat spela på ett spel så ser dom en mystisk man gå förbi Annas hus. Jesper och Josefin har fortfarande kvar rädslan från Evelinas spökhistoria och tycker därför att mannen ser läskig ut. Han har   jättemörka ögon , svart jacka och svarta täckisar.  Josefin och Jesper frågar Anna om mannen är någon hon sett förut. Anna berättar att han gått förbi deras hus flera kvällar i rad nu.

”Det finns en skog där uppe som han brukar gå in i, ska vi följa efter honom”? frågar Anna.

*    *    *

Dom tar snabbt på sig ytterkläderna och springer efter mannen.

Det är mörkt och blåsigt ute så dem ser knappt mannen men med hjälp av den nykomna snön följer dem mannens fotspår till ett övergivet hus i skogen. Huset har murkna bräder, den röda färgen är sliten, inte en lampa är tänd. Dom går fram mot ett fönster då Josefin plötsligt skriker

”Hjälp!”

Josefin har fallit ner genom några murkna bräder.

”Här på sidan hänger en stege, jag tar ner den ”, säger Jesper.

Jesper och Anna går ner genom luckan som Josefin har ramlat ner i.

”Jag tror det här är källaren”, viskar Josefin och pekar på trappan som går upp till huset

De smyger upp för trappan och in i huset. De går in i ett rum och tittar runt men ser inte mannen. De går ner för trappan men hör steg närma sig.

”Mannen kommer!” viskar Josefin med en darrande röst.

Mannen måste ha hunnit ner medan de var i sovrummet. Dom vände r sig om och springer med tysta steg och in i det rum som ser ut att vara köket. Mitt på bordet ligger en blodig kniv och rädslan är nu större än någonsin.

Plötsligt hör dem att källardörren smälls igen. Jesper rycker tag i tjejernas armar och sliter dem in under ett bord då mannen kommer in i rummet. Han tänder inte lampan i taket utan går istället runt med en ficklampa. Han gräver i en låda precis som om han letar efter något. Det pågår i flera minuter men tillslut går mannen ner i källaren igen och barnen kan pusta ut lite.

*     *     *

”Nu drar vi” viskar Jesper

Barnen kryper fram och letar förtvivlat efter ytterdörren. Till slut hittar dem den och springer ut. Ute hittar dem en stor sten nära huset att gömma sig bakom för att hämta andan.  Anna snyftar och fäller en tår.

”Jag är rädd” säger hon med darrande röst.

”Jag tror att strömmen har gått i huset. Det är kanske därför han gick runt med en ficklampa” viskar Jesper som fortfarande är andfådd.

Dom springer snabbt hem till Anna och berättar för hennes föräldrar var dem har varit och vad dem sett och varit med om. När de  berättat färdigt säger Annas mamma:

”Det där huset har varit övergivet så länge. Kan någon bo där? Det kan inte vara bra i så fall. Vi måste gå dit och se hur den mannen mår.”

*    *    *

Dom klär på sig ytter kläderna och går ut. De kommer fram till att de ska dela upp sig för att lättare hitta huset. De bestämmer att Josefin och Anna går tillsammans och Annas mamma och Jesper går för sig. Dom ger sig av.. Efter ett tag ser Jesper ett ljus och han blir nyfiken och går mot ljuset. Då får han syn på det övergivna huset. Samtidigt ser han ljuset igen, denna gång kommer det från baksidan av huset. Det är mannen som går runt med ficklampan. Det smäller i en dörr på baksidan och Jesper ser att lyset nu är inne i huset.  Dom ser ljuset försvinna in i skogen. Annas mamma går närmare huset. Hon ser att dörren står på glänt och går in. När hon väl är inne i köket ser hon en lapp. På den står det:

Vi möts vid Tages bro/Staffan Svensson.

”Jesper jag har hittat något”, säger Annas mamma.

”Vad har du hittat?” frågar Jesper.

”Ett meddelande!” säger Annas mamma.

”Kom vi måste skynda oss om vi ska hinna ifatt honom”.

Dom springer genom skogen tills dem hör röster borta vid Tages bro. Två män pratar med varandra.

”Ner” väser Annas mamma.

”Vad pratar dom om”?

”Jag hör inte.”

Efter en  stund  går de två männen iväg.

Annas mamma säger:

”Spring tillbaka och hämta de andra. Under tiden uppehåller jag dom”.

*    *     *

Jesper skyndar sig iväg.

”Nu gäller det att snabbt hitta flickorna och att inte vara rädd ” tänker Jesper.

När Jesper äntligen hittar Anna och Josefin berättar han allt för dem. De bestämmer sig för att gå till Tages bro och möta Annas mamma och för att tillsammans gå tillbaka till ödehuset. På långt håll kan de se Annas mamma och stå och prata och skratta högt tillsammans med det två männen.

”Vad gör hon?” viskar Anna.

”Ja du? Tror du de känner varandra?” undrar Jesper.

”Man får inget svar om man inte frågar ” säger Josefin med lite skratt i rösten.

De skyndar sig fram.

”Har ni träffat herr Bergman förut?” frågar Annas mamma lite lurigt.

”Njaee …ö…nej ” svarar barnen i kör med en osäker röst. Annas mamma förklarar att herr Bergman bodde i ödehuset när han var liten. Herr Bergman skrattar till och säger:

”Jag äger huset men bor inte där idag. Jag brukar vara där när jag vill vara för mig själv. Jag har många frysboxar i huset, jag är jägare och där förvarar jag älgkött.  Nu måste nog jag och Staffan börja vandra hemåt för att han ska få älgkött av mig, som jag lovat honom”.

*    *   *

Alla börjar att tillsammans  gå tillbaka till herr Bergmans hus. När de är framme ser inte huset lika öde ut som det hade gjort tidigare. De säger hejdå till varandra.

Sen börjar Jesper, Josefin, Anna och Annas mamma gå hemåt. Väl hemma sitter de framför teven och dricker varm choklad. De tänker på det som hänt under dagen och tycker det är lite tråkigt att den spännande dagen, som började med Evelinas spökhistoria, är över.